Feeds:
Inlägg
Kommentarer

En saga slutar

Först såg jag Uppdrag gransknings reportage om Stampens misslyckade tidningsaffärer. Sedan letade jag bland mina bilder och hittade ett fotografi av släkten Pers med Anders och Anna i högsätet.

Släkten Pers med Anders och Anna i högsätet. Troligen fotograferad i släktgården Vinäs 1930.

Släkten Pers med Anders och Anna i högsätet. Troligen fotograferad i släktgården Vinäs 1930.

 

Jag vet inte, men jag tror att bilden togs när Anders Pers fyllde 70 år, alltså 1930. Han hade köpt Vestmanlands Läns Tidning 32 år tidigare, sonen Anders Yngve som står snett bakom skulle ta över redaktörskapet 1948, sonsonen Anders Harald ytterligare 30 år senare. När göteborgarna i Stampen köpte aktiemajoriteten i VLT 2007 blev Anders Harald Pers och hans gren av släkten kvar som minoritetsägare, utan avgörande inflytande.

Anders H Pers ville aldrig sälja, men hans kusiner öppnade vägen för Stampens intåg. Han motsatte sig de stora aktieutdelningar som Stampen drev igenom, men hade ingen talan. Uppdrag gransknings reportage bekräftade det vi alla visste: att Stampen tog hem girigt överdrivna vinster från sina inköpta tidningar. De anställda, och i slutänden läsarna fick betala.

Nu har Stampen tvingats sälja av det mesta av sitt luftslott. VLT har sålts till Eskilstunakuriren AB och Mittmedia AB. Affären har godkänts i dagarna och i samband med den säljer också släkten Pers sina sista kvarvarande aktier i det bolag som Anders Pers köpte 1898.

En tidningssaga är all. Nu är familjen Pers ute ur den västmanländska tidningsbranschen.

Jag tycker det är litet sorgligt.

Jag tittar på bilden igen. Jag känner igen, och träffade, flera av Anders barn och barnbarn. Men alla namnen på bilden kan jag inte pricka in. Kanske är det någon som kan hjälpa mig?

 

Ernst Bloms gamla fina bild från hamnen vid mitten av 1930-talet har fått ge vika för en ny bild över Västeråsfjärden från sjätte våningen i Slottsträdgården där vi bor sedan halvtannat år. Jag har lagt ut massor av bilder på Facebook, men saknar bloggandet även om det tar sin tid.

Nu skulle jag kunna skriva om min nya bok om Sigfrid Edström, Direktörernas direktör, och det lär väl bli en och annan rad framöver. Jag nöjer mig med en bild från publiken i Stadsbibliotekets hörsal i tisdags, när det blev fullt hus. ”Rena ungdomsgården”, som någon skrev i en ironisk kommentar på Facebook. Och med en bild på en glad författare när första lådan öppnades.

Hörsalen i biblioteket i tisdags. Jag ska snart börja mitt föredrag.

Hörsalen i biblioteket i tisdags. Jag ska snart börja mitt föredrag.

Nöjd författare med första exemplaret.

Nöjd författare med första exemplaret.

Det var egentligen något annat jag ville berätta om. Jag vet inte om jag ska vara upprörd eller inte. Tills vidare är jag nog mest förvånad. Fastighetsbolaget Imperia Invest för informella samtal med stadsledningen i Västerås om att få köpa tre av stadens mest historiska byggnader: Fryxellska skolan (gamla Flickläroverket) på Mariaberget, Skepparbacksskolan (stadens första folkskola från 1870-talet) och Erik Hahrs förstlingsverk, järnhandlare Hygrells palats Stora Fridnäs nere vid järnvägen.

I förslaget till deal finns ett erbjudande om att Imperia Invest (mot att bolaget får köpa de tre fastigheterna till ett överkomligt pris) ska bygga en ny skola, intill Fryx på berget. Skolan i Skepparbacken, med sitt trafikfarliga läge, skulle då kunna användas till något annat. Inte heller Fridnäs skulle längre behöva vara skola.

Ryggmärgsreflexen hos kulturbevarare är förstås: Ve och fasa. Ska staden avhända sig tre historiska byggnader till en privat entreprenör? Tankarna hos ledande socialdemokrater lär dock vara mer pragmatiska och gå ungefär så här: ”Vi har haft så mycket strul med hyresförhandlingarna med Stiftelsen Fryx så vi kan lika gärna sälja av rubbet och få en ny skola, om inte på köpet så till ett bra bytespris.”

Jag följer med spänning utvecklingen.

Fryxellska skolan några år in på 1900-talet med Hållgatans gamla bebyggelse i förgrunden. Foto: Ernst Blom.

Fryxellska skolan några år in på 1900-talet med Hållgatans gamla bebyggelse i förgrunden. Foto: Ernst Blom.

Så var det över

Det är likadant varje år. Bandyfinalen signalerar slutet på vintern. I dag är våren här, även om den tjuvstartat litet före gårdagens evenemang i Tele2 Arena i Stockholm.

VSK vann. Nittonde guldet. Jag gläds med laget. Micke Carlsson är värd alla gratulationer. Han har fått ihop en lagmaskin, där ingen faller ur ramen. Ingen behöver känna sig som ”komplementspelare”, alla gör sitt jobb, alla är trygga i defensiven, alla, till och med Bergwall, är offensiva hot. Hela laget ska hyllas, även om det förstås finns fixstjärnor som Esplund, Nilsson och Bergwall. Men vi glömmer inte Mikael Olsson för hans energi och eleganta mål, vi älskar backlinjen och de andra mittfältarna och anfaller (Holmbergs mål!)  och vi kan bara konstatera att inget lag har två sådana ytterhalvor.

Jag gläds, men jag känner inte samma eufori som efter tidigare finaler. Jag är en gammal stöt. Tyvärr är det för många av min sort som tittar på bandy. Relativt sett. Min bandy trivs ännu inte i de stora inomhusarenorna. De känns ödsliga, de är på något sätt främmande för den bandykultur som växt fram i bruksorter och på isar som glansats av solen. Jo, jag vet att isarna också regnat bort och fyllts av snödrivor, jag vet att detta är den väg bandyn förmodligen måste gå, jag säger bara att risken finns att den förlorar något av sin själ. Inte blir det bättre av att några mindre klartänkta grönvita romantiker tände gröna bengaliska eldar med en rök som hängde kvar som en irriterande slöja över arenan hela matchen.

Det här var alltså Johan Esplunds sista framträdande i VSK-tröjan, om han nu inte ändrar sig i sista stund. Han utsågs i går till Årets spelare. Enda allvarliga konkurrenten var väl Andreas Bergwall. Esplunds första halvlek var bitvis lysande. Två målpass och ett av finalhistoriens vackraste solomål som dömdes bort av den annars så duktige domaren Mikael Karlsson. Jag tror han ångrar sig i dag. Inte ens Saik-legendaren, numera radioprataren, Muhrén fattade hur målet kunde dömas bort. Jonas Nilsson knuffades fram och kan knappast beskyllas för att ha stört målvakten.

Esplund och de flesta andra var tröttare än kanske någonsin mot slutet av matchen. Den mjuka och dåligt frysta isen körde slut på dem. Janne Rintala var också trött och chansade på att ta en utvisning i stället för Esplund i slutet av matchen. Där skrevs bandyhistoria. Båda var inblandade i situationen men Rintala tyckte det var bäst för laget om Esplund fick stanna kvar på isen. Grejen gick inte. Rintala kallades in på isen igen, Esplund fick sätta sig, varpå Rintala avgjorde hela tillställningen genom att lyfta in sjätte målet!

Innan jag bjuder på några bilder från finalen vill jag gärna delge er ett rykte från läktaren. Det sägs att VSK mer eller mindre gjort klart med en ersättare för Esplund. Jag kan ha fel, men ni kan också säga att det var här ni läste det först.

Det är en 24-årig mittfältare, landslagsman och stort framtidslöfte. Han kommer från Köping men spelar i Edsbyn.

Han heter Simon Jansson.

Jubel efter första målet.

Jubel efter första målet.

Janne Rintala klappas om efter sjätte målet, det viktigaste i karriären.

Janne Rintala klappas om efter sjätte målet, det viktigaste i karriären.

Inte alls kul.

Inte alls kul.

Anders Bruun med försvarsmur.

Anders Bruun med försvarsmur.

Esplund tar sig fram, vad gör Daniel Mossberg?

Esplund tar sig fram, vad gör Daniel Mossberg?

Mikael Olsson har växt till en av de allra bästa.

Mikael Olsson har växt till en av de allra bästa.

Tre bandyvänner. Claes-G Bengtsson, till vänster, har sett 66 finaler, Lasse Östling, till höger som varit på VLT och som startade Sportbladet. Han i mitten påstår sig ha skrivit fyra böcker om bandy.

Tre bandyvänner. Claes-G Bengtsson, till vänster, har sett 66 finaler, Lasse Östling, till höger som varit på VLT och som startade Sportbladet. Han i mitten påstår sig ha skrivit fyra böcker om bandy.

Tiden går

Det var en händelserik dag i går. På eftermiddagen pratade jag om gamla Västerås och visade bilder för 55 pensionärer i PRO Rönnby. Intresset för förflutenheten är stort. Jag blandar och ger litet. Vissa bilder kommer igen. Ibland frågar jag om någon känner igen platsen. Som den här bilden:

Var?

Var? Foto: Länsmuseets arkiv.

Rätt svar är Stora gatan, där Länsförsäkringars hus ligger i dag, med Ampéres lampor, om ni vet. Bilden är från slutet av 1930-talet när många av innerstadens trähus såg ut så här.

Efter föredraget kom en kvinna fram till mig och visade en bild på två barn. En pojke och en flicka. Jag kände igen bilden, jag har den i ett eget album. Bilden är från en trädgård på Almelundsgatan, sommaren 1950. Pojken är fyra år, flickan sex. ”Det är du, det där är jag”, sa Birgitta och jag kom ihåg henne. Vi lekte ofta ihop. Trädgården med päronträdet finns inte längre, inte Almelundsgatan heller. Den gick mellan Köpingsvägen och Repslagargatan. I dag ligger Pingstkyrkan där.

Tiden går, men minnena ser oss.

Mötesplats Rönnby.

Mötesplats Rönnby.

Bilden från 1950 som Birgitta Kropp (numera Sten) visade mig.

Bilden från 1950 som Birgitta Kropp (numera Sten) visade mig.

Fyraåringen och sexåringen idag.

Fyraåringen och sexåringen idag.

På kvällen spelade VSK tredje semifinalen i bandy mot Villa. Det blev förkrossande, närmast pinsamma 8-0, efter 6-0 i paus. VSK är klara för final nästa lördag och jag har förstås köpt sittplatsbiljetter i Tele2 Arena, ett stenkast från den plats där Söderstadion låg och där VSK vann finalen mot Vetlanda 1989 och inledde nittiotalets storhetstid. Årets lag håller samma klass. Minst. Bredden imponerar, alla är bra på sitt sätt, med Johan Esplund som fixstjärna fram och Andreas Bergwall bak och med Jonas Nilsson som rekordskytt. Jag ser fram mot finalen och mot nittonde guldet. Franske svärsonen hänger förstås med. Han gillar snart bandy lika mycket som rugby.

Finalen väntar. Foto: VSK Bandy.

Finalen väntar. Foto: VSK Bandy.

 

Rocklunda in my heart

Rocklunda utan tak mot slutet av femtiotalet. Malte Eidhagen saluterar mål mot Lesjöfors. Pontus Widén med sin cykelhjälm till vänster.

Rocklunda utan tak mot slutet av femtiotalet. Malte Eidhagen saluterar mål mot Lesjöfors. Pontus Widén med sin cykelhjälm till vänster.

Bloggen ska handla om bandy ett tag. Ni som inte bryr er får läsa något annat.

Första semifinalen spelades igår. VSK vann över Villa med 5-1. Vi var närmare tretusen där. God stämning. Jag ska inte bli nostalgisk och minnas matcherna utomhus. Det var inte alltid gnistrande solsken eller stjärnklart, det var regn, blåst och snö också. Men OK, det fanns inga pelare som skymde sikten.

5-1 i första semifinalen. Ett steg närmare finalen.

5-1 i första semifinalen. Ett steg närmare finalen.

Jag har hittat en sittplats på östra läktaren, mitt på, som ger bra sikt. Brukar boka i god tid på nätet för att vara säker på en plats. Saknar inte forna tiders köer, vändkors och ståplats. Jag orkar inte stå en hel match utan stöd längre. Tiden går.

I går stod Frasse Ferngren som vanligt vid insläppet närmast Hakonplan. Han är en av dem som finns kvar av det lag som vann SM-finalen 1960 mot Sirius med 3-1 på tövädersis inför närmare tjugosextusen åskådare på Stockholms stadion. Vi pratade om lagkamraterna som inte längre var i livet, om dem som var gamla och sjuka. Men Frasse verkade pigg.

På läktaren pratades det om fixstjärnan Johan Esplund och nyheten om att han redan var klar för Villa nästa säsong, när hans tvåårskontrakt med VSK gått ut. Dagens motståndare! Ryktet, som spridits i flera medier (VLT beskrev det om ”Esplundgate”) visste berätta att Esplunds sambo fått jobb i Lidköping och att paret bjudit ut sitt hus i Västerås till försäljning. Min första reaktion var bedrövelse. Borde inte Micke Carlsson lyfta ut Esplund ur laget?

En före detta tränare, med god insyn i den grönvita världen, lugnade mig. Det är så här det går till, sa han. Det var olyckligt att saken kommit ut, någon i Villavärlden har läckt för att ställa till rabalder i Västerås. ”Grabbarna i laget har känt till Johans planer länge, det är inget märkligt med det”. Målvakten Andreas Bergwall röt till på Facebook i dag på morgonen. Johan Esplund omges ständigt av sådan rykten skrev han, och fortsatte: ”Så länge han byter om bredvid mig så är han VSK:are och då vill man vinna, om det är några veckor till eller flera år rör inte mig alls nu. Vi kämpar TILLSAMMANS vidare mot ädla medaljer och hoppas ni gör det MED OSS fortsättningsvis. Det är NU som gäller… ”

Johan Esplund. Vållade diskussion i går.

Johan Esplund. Vållade diskussion i går.

Andreas Bergwall blir 41 år i juni. Jag var tveksam till VSK:s satsning på att ta hem honom för de sista åren i karriären. Ack vad jag bedrog mig. Andreas är bättre än någonsin. I går räddade han frilägen från Daniel Andersson och David Karlsson i första halvlek. Det var avgörande räddningar eftersom VSK kunde gå till pausvila med en betryggande ledning på 4-0.

Första kvarten spelades i ett oerhört tempo. Från båda håll. Tror aldrig jag sett en så fartfylld inledning.  Lagen bytte chanser och det var bara tack vare gamlingen i målet som VSK höll nollan. Tempot dämpades och i andra halvlek spelade VSK med större lugn. Esplund då? Jo, han bjöd till i vanlig stil, och var spelmotor utan att glänsa. Han snodde bollen från bästa kompisen Daniel Andersson och spelade fram Ted Bergström till fjärde målet, som om han ville visa att han var grönvit och att han siktade mot finalen.

VSK var bra i går. Oscar Gröhn och Simon Folkesson var tunga på kanterna, Jonas Nilsson och Ted Bergström slet mot det täta Villaförsvaret och lyckades peta in tre mål , Magnus Joneby och Mikael Olsson dominerade på mitten, backlinjen höll ihop det bra med Anders Bruun som motorn och med Patrik Sjöström som ett framtida kort i rockärmen. I går gjorde han en offensiv utflykt med ett farligt skott som resultat. Det lär bli fler. Tobias Holmberg är också ett framtida kort, han kan mer än han visade igår, trots ett mål.

Jag tycker synd om duktiga spelare som Aksel Ekblom, Jacob Bucht och Jesper Hermansson som inte platsar just nu. Skillnaden är hårfin upp till dem som spelar. Jag är inte mannen att bedöma vem som är bäst av Bucht eller Janne Rintala. Kanske Rintala är snabbare på skridskorna och litet vassare offensivt. Jag kan inte minnas när VSK hade en lika bred spelartrupp.

I morgon är det dags igen. I Lidköping.

Rocklunda utan tak mot slutet av femtiotalet. Malte Eidhagen saluterar mål mot Lesjöfors. Pontus Widén med sin cykelhjälm till vänster.

Gammal goding. Rocklunda utan tak mot slutet av femtiotalet. Malte Eidhagen saluterar mål mot Lesjöfors. Pontus Widén med sin cykelhjälm till vänster. Måldomaren med sin flagga.

Det där med bandy

Njut av bilden. Grönvita bandyspelare på Stadion 1950 inför finalen mot Sandviken 1950. VSK vann med 2-1. Mesta Mästarna redan då, tror jag.

VSK på Stadion 1950.

VSK på Stadion 1950.

Jag hade ännu inte fyllt fyra år, men spelarna från femtiotalet kom ändå att bli en del av mitt bandyminne. Jag tänker på dem inför den serie av semifinalmatcher som börjar i kväll, mot Villa från Lidköping i det som kallas ABB Arena Syd, men som för mig är och förblir Rocklunda.

Mot slutet av femtiotalet fick jag nöjet att se några av de här spelarna på isen. Pontus Widén, förstås, den reslige näst längst ut till vänster, liksom den kepsförsedde hedersmannen Henry Ohlsson till höger om honom. Jag vet inte om någon mer än högeryttern Gunnar ”Gucko” Jansson lever i dag. Här står han som femte man från vänster, med bollgeniet Lasse Pettersson ytterligare ett steg mot mitten. Lasse har jag inget minne av, men Gucko glömmer jag aldrig. En snabb showman som kunde riva sönder ett försvar. Han fyller 90 år i maj. Jag träffade honom på bandyfinalen i Friends Arena i fjol.

De andra spelarna är bara namn för mig, jag vet inte ens om jag kan dem rätt. Målvakten hette Henry Engström. Från höger tror jag sedan vi ser Tage Sjöstrand, Gösta Andersson, Arne ”Flajden” Lundberg, Erik Flodin, Lasse P, Gucko, Åke ”Kraxen” Magnusson, Henry O, Pottan och Ture Andersson. Elva gubbar, inga avbytare, inga hjälmar, ingen sarg. Men lika röd och hård boll.

Gucko med klassisk bandykorv 2014.

Gucko med klassisk bandykorv 2014.

 

Det har gått nån vecka sen jag skrev om flygplatsens stora underskott. Efterspelet får mig än en gång att förvånas över politikers förmåga att svara på något annat än vad frågan gällde.

Först, än en gång, jag ställer inga krav på att den passagerarflyget ska läggas ner på Hässlö, trots rubriken i VLT. Jag vill bara visa på de stora underskotten och peka på det obestridliga faktum att underskotten ökar, inte minskar, om Ryanair får fler avgångar eller om fler flygbolag lockas till Hässlö. Jag vill att politikerna ska tala klartext och inte gömma sig bakom drömmar.

Anders Teljebäck ombads av VLT att kommentera min uppgift om att underskotten skulle minska med cirka 10 miljoner om Ryanair och flygfrakten avvecklades. Han svarade ”att ingen hade kunnat leda i bevis” att det var så. Följdfrågan, som aldrig ställdes, är förstås varför inte kommunstyrelsens ordförande ”leder i bevis” det motsatta, alltså att mer flyg leder till minskade underskott. Inga sådan beräkningar visas upp för skattebetalarna. Antagligen därför att de inte finns. De enda utredningar som finns i Stadshuset visar ju att mer flyg bara ökar underskotten.

Flygplatsbolagets vd har i en kommentar svarat på något helt annat, nämligen att EU inte haft några invändningar mot avtalet med Ryanair. Det är inte samma sak som att skattebetalarna i Västerås inte skulle kunna ha det.

Jag har också påpekat det otillständiga förhållandet att inte ens ledamöterna i det kommunala flygplatsbolagets styrelse tillåts se det hemliga avtalet med Ryanair, där kommunen gör långtgående förbindelser för skattebetalarnas räkning med ett flygbolag utan kollektivavtal. I dagens VLT försvarar revisorn Eva Blom från PWC hemlighållandet med att ”det är mycket vanligt att styrelseordförande och vd sluter avtal som de inte delger hela styrelsen”.

Det är en sak, och må så vara, men det är verkligen inget svar på frågan om det står i överensstämmelse med aktiebolagslagen att neka en styrelseledamot att se ett avtal, som är av största vikt för den ekonomi som ledamöterna i styrelsen är personligen ansvariga för. Vem tjänar på ett sådant hemlighetsmakeri? Är det ens lagligt?

Vem har rätt att se de hemliga avtalen?

Vem har rätt att se de hemliga avtalen?

För övrigt tycks det mig som om styrelsen i flygplatsbolaget inte tar sin uppgift på allvar. Har styrelsen bett att få se avtalen kring det omfattande skolflyget? Har styrelsen bett av få se avtalen kring fraktflyget?

Trots att verksamheten går med 20-30 miljoner i förlust årligen finns det styrelseledamöter som inte bryr sig. En av dem var inte med på ett enda styrelsemöte förra året.

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 72 andra följare