Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Rolf Gustafson skulle ha fyllt åttio i höst. Han fick aldrig uppleva den dagen. Säkert hade han det på känn, eftersom sjukdomen tärde hårt på hans en gång jovialiska kropp. Rolf dog i förra veckan, när våren var som vackrast.

Men minnena av hans tid som byggmästare i Västerås lever. Han var en av de få byggare som var född, växte upp och verkade hela livet i Västerås. Han var med om att forma den stad vi känner i dag.

 

Rolf Gustafson 1935-2015. Bilden togs i oktober 2014. Foto: Anders Lif

Rolf Gustafson 1935-2015.
Bilden togs i oktober 2014. Foto: Anders Lif

Rolf Gustafson föddes 1935. Som liten bodde han några år i Grand-huset på Kopparbergsvägen. Han lärde sig cykla på taket. Duke Ellington spelade i biografen 1939.

Rolfs pappa var portvakt, mamman jobbade som sjukvårdbiträde. Morfar och mormor var släktens politiska kändisar. Kalle Berg var syndikalist, Ebba Berg var socialdemokrat och låg bakom stadens första skolbespisningar. Ebbas syster Agnes Söderqvist startade husmödrarnas semesterhem på Almö-Lindö.

 

Rolf Gustafson 1938, på mormor och morfars innegård på Karlsgatan.

Rolf Gustafson 1938, på mormor och morfars innegård på Karlsgatan.

Rolf Gustafson gick den praktiska mellanskolan med legendariske Knut Carlforss som rektor. Eleverna blev eftertraktade på femtiotalets expansiva byggmarknad. Rolf cyklade som 17-åring till byggnadsfirman Gottfrid Lindgrens kontor på Langenbergsgatan. Han anställdes direkt som hjälpreda vid bygget av krematoriet och St Ilians kapell på Hovdestalund. Hans namn finns i tusch i en brun igenkorkad glasflaska som han i smyg murade in högst upp i västra granitväggen i kapellet, bakom sjunde stenen räknat från takfoten från vänster.

Gottfrid Lindgrens blev Rolfs arbetsplats under mer än tio år. Under tiden utbildade han sig till byggnadsingenjör i Stockholm.

Hans första jobb med eget ansvar som byggledare var ”Fläckiga Konsum” på Malmabergsgatan. Namnet kom sig av att Forsells i Norberg levererade olikfärgade cementplattor. Sedan fortsatte han med att leda bygget av den nya delen av Kyrkbacksgården och fortsatte med jobb i Hallstahammar och på Säter där Salaligans ledare Sigvard Nilsson satt.

Rolf Gustafson var med på flera andra storbyggen innan han i slutet av 1960-talet blev storbyggmästaren Ernst Ehns man i Västerås. Rolf fick vara med om att se grunden rasa in i Parkhuset, och därmed en del av Stora gatan, och han fick förhandla med stadsjuristen Åke Bohman om köpet av Stadshotellet, medan kommunalrådet Erik Svensson och Ernst Ehn drack whisky och kom överens i rummet intill. Ehn köpte Stadshotellet för en krona men klarade inte den folkstorm som blåste upp när han ville riva Erik Hahrs jugendkoloss och bygga ett nytt storhotell.

Ernst Ehn avvecklade så småningom i Västerås. Rolf Gustafson tog över det som var kvar och startade 1978 eget under namnet RG Bygg. Han byggde och renoverade i kvarteren Magna och Nanna ovanför Oxbacken, han skötte ombyggnader och skötsel av Sigurdkvarteret och han köpte gamla brandstationen vid Kopparbergsvägen.

Vid mitten av 1980-talet, när Rolf fyllde femtio och firades av 185 inbjudna på Stadshotellet, stod hans byggstjärna i zenit. Han byggde om på Hässlö, han renoverade Stora Westmannia, han byggde Flodinsgården och han uppförde det egna kontorshotellet Vråken vid E 18.

Pojken från Grand-huset var en av de stora byggmästarna i Västerås.

 

VLT:s förstasida 1983.

VLT:s förstasida 1983.

Historien borde ha slutat där. Men den gjorde inte det. Slutet av 1980-talet var fastighetsaffärernas tid, när bubblor utan dess like blåstes upp inför den annalkande kraschen. Rolf Gustafson kunde inte motstå erbjudandet från Göteborgskoncernen Friherren, en av uppstickarna i den överhettade branschen. Rolf sålde sitt livsverk, men stannade kvar som vd och med en mindre aktiepost.

Ruljangsen sköttes i praktiken från Göteborg och RG Bygg blev involverat i ett svåröverskådligt ägande av andra företag. Ett inhopp av lokala finansiärer kunde inte rädda RG Bygg från den smärtsamma konkursen 1993. RG Bygg fick sällskap av flera andra tungviktare, bland dem Andersons med Bygg-Paul.

De lokala byggarnas tid i Västerås var i praktiken över.

Rolf Gustafson ägnade sig i stället åt familjen, hustrun Rigmor och de två döttrarna. Han blev ordförande i Byggmästarföreningen. Han spelade golf och arrangerade utflykter åt de matglada medlemmarna i Sällskapet.

Hemma i bokhyllan vårdade han två fina utmärkelser som han fick under den goda tiden på 1980-talet. Den ena var från konstnärerna i Västerås, den andra från Sveriges byggnadsingenjörers riksförbund.

Det var en symbolisk byggsten med tack för bra gärning.

 

 

 

 

Var och varannan vår stannar vi till vid Gottsta backar, längs gamla Stockholmsvägen i Kungsåra. Vi följer stigen genom de blommande slånbärssnåren fram till hagens backar med sina fantastiska bestånd av den fridlysta backsippan med sina lila nigande blommor.

I dag tog vi promenaden igen. Snåren var desamma. Men vid backarna hade något hänt. Jorden var uppgrävd där sipporna stått.

Gottsta backar skövlade.

Gottsta backar skövlade.

Först trodde jag att det var några kor som bökat runt. Sedan såg jag vidden av det hela. Varje stånd var uppgrävt och skövlat. Någon eller några har bemödat sig om att gräva bort de fridlysta sipporna. Eller… av de första kommentarerna på Facebook att döma kan det vara vildsvin som bökat. Den översta backen, där beståndet var som allra störst och vackrast, var en sorglig syn. Däruppe fanns dock några blommor kvar i en cirkel, som om grävarna, eller vildsvinen, ändå ville bevara något åt den botaniska eftervärlden.

backsippa 2

Vi skakade våra huvuden, dokumenterade skövlingen och gick tillbaka genom snåren. Det är ledsamt, oavsett om det är människor eller vidsvin som varit i farten. I morgon ska jag berätta det sorgliga för länsstyrelsen.

Så här ser den ut, den fridlysta backsippan, pulsatilla vulgaris.

Så här ser den ut, den fridlysta backsippan, pulsatilla vulgaris.

En saga slutar

Först såg jag Uppdrag gransknings reportage om Stampens misslyckade tidningsaffärer. Sedan letade jag bland mina bilder och hittade ett fotografi av släkten Pers med Anders och Anna i högsätet.

Släkten Pers med Anders och Anna i högsätet. Troligen fotograferad i släktgården Vinäs 1930.

Släkten Pers med Anders och Anna i högsätet. Troligen fotograferad i släktgården Vinäs 1930.

 

Jag vet inte, men jag tror att bilden togs när Anders Pers fyllde 70 år, alltså 1930. Han hade köpt Vestmanlands Läns Tidning 32 år tidigare, sonen Anders Yngve som står snett bakom skulle ta över redaktörskapet 1948, sonsonen Anders Harald ytterligare 30 år senare. När göteborgarna i Stampen köpte aktiemajoriteten i VLT 2007 blev Anders Harald Pers och hans gren av släkten kvar som minoritetsägare, utan avgörande inflytande.

Anders H Pers ville aldrig sälja, men hans kusiner öppnade vägen för Stampens intåg. Han motsatte sig de stora aktieutdelningar som Stampen drev igenom, men hade ingen talan. Uppdrag gransknings reportage bekräftade det vi alla visste: att Stampen tog hem girigt överdrivna vinster från sina inköpta tidningar. De anställda, och i slutänden läsarna fick betala.

Nu har Stampen tvingats sälja av det mesta av sitt luftslott. VLT har sålts till Eskilstunakuriren AB och Mittmedia AB. Affären har godkänts i dagarna och i samband med den säljer också släkten Pers sina sista kvarvarande aktier i det bolag som Anders Pers köpte 1898.

En tidningssaga är all. Nu är familjen Pers ute ur den västmanländska tidningsbranschen.

Jag tycker det är litet sorgligt.

Jag tittar på bilden igen. Jag känner igen, och träffade, flera av Anders barn och barnbarn. Men alla namnen på bilden kan jag inte pricka in. Kanske är det någon som kan hjälpa mig?

 

Ernst Bloms gamla fina bild från hamnen vid mitten av 1930-talet har fått ge vika för en ny bild över Västeråsfjärden från sjätte våningen i Slottsträdgården där vi bor sedan halvtannat år. Jag har lagt ut massor av bilder på Facebook, men saknar bloggandet även om det tar sin tid.

Nu skulle jag kunna skriva om min nya bok om Sigfrid Edström, Direktörernas direktör, och det lär väl bli en och annan rad framöver. Jag nöjer mig med en bild från publiken i Stadsbibliotekets hörsal i tisdags, när det blev fullt hus. ”Rena ungdomsgården”, som någon skrev i en ironisk kommentar på Facebook. Och med en bild på en glad författare när första lådan öppnades.

Hörsalen i biblioteket i tisdags. Jag ska snart börja mitt föredrag.

Hörsalen i biblioteket i tisdags. Jag ska snart börja mitt föredrag.

Nöjd författare med första exemplaret.

Nöjd författare med första exemplaret.

Det var egentligen något annat jag ville berätta om. Jag vet inte om jag ska vara upprörd eller inte. Tills vidare är jag nog mest förvånad. Fastighetsbolaget Imperia Invest för informella samtal med stadsledningen i Västerås om att få köpa tre av stadens mest historiska byggnader: Fryxellska skolan (gamla Flickläroverket) på Mariaberget, Skepparbacksskolan (stadens första folkskola från 1870-talet) och Erik Hahrs förstlingsverk, järnhandlare Hygrells palats Stora Fridnäs nere vid järnvägen.

I förslaget till deal finns ett erbjudande om att Imperia Invest (mot att bolaget får köpa de tre fastigheterna till ett överkomligt pris) ska bygga en ny skola, intill Fryx på berget. Skolan i Skepparbacken, med sitt trafikfarliga läge, skulle då kunna användas till något annat. Inte heller Fridnäs skulle längre behöva vara skola.

Ryggmärgsreflexen hos kulturbevarare är förstås: Ve och fasa. Ska staden avhända sig tre historiska byggnader till en privat entreprenör? Tankarna hos ledande socialdemokrater lär dock vara mer pragmatiska och gå ungefär så här: ”Vi har haft så mycket strul med hyresförhandlingarna med Stiftelsen Fryx så vi kan lika gärna sälja av rubbet och få en ny skola, om inte på köpet så till ett bra bytespris.”

Jag följer med spänning utvecklingen.

Fryxellska skolan några år in på 1900-talet med Hållgatans gamla bebyggelse i förgrunden. Foto: Ernst Blom.

Fryxellska skolan några år in på 1900-talet med Hållgatans gamla bebyggelse i förgrunden. Foto: Ernst Blom.

Så var det över

Det är likadant varje år. Bandyfinalen signalerar slutet på vintern. I dag är våren här, även om den tjuvstartat litet före gårdagens evenemang i Tele2 Arena i Stockholm.

VSK vann. Nittonde guldet. Jag gläds med laget. Micke Carlsson är värd alla gratulationer. Han har fått ihop en lagmaskin, där ingen faller ur ramen. Ingen behöver känna sig som ”komplementspelare”, alla gör sitt jobb, alla är trygga i defensiven, alla, till och med Bergwall, är offensiva hot. Hela laget ska hyllas, även om det förstås finns fixstjärnor som Esplund, Nilsson och Bergwall. Men vi glömmer inte Mikael Olsson för hans energi och eleganta mål, vi älskar backlinjen och de andra mittfältarna och anfaller (Holmbergs mål!)  och vi kan bara konstatera att inget lag har två sådana ytterhalvor.

Jag gläds, men jag känner inte samma eufori som efter tidigare finaler. Jag är en gammal stöt. Tyvärr är det för många av min sort som tittar på bandy. Relativt sett. Min bandy trivs ännu inte i de stora inomhusarenorna. De känns ödsliga, de är på något sätt främmande för den bandykultur som växt fram i bruksorter och på isar som glansats av solen. Jo, jag vet att isarna också regnat bort och fyllts av snödrivor, jag vet att detta är den väg bandyn förmodligen måste gå, jag säger bara att risken finns att den förlorar något av sin själ. Inte blir det bättre av att några mindre klartänkta grönvita romantiker tände gröna bengaliska eldar med en rök som hängde kvar som en irriterande slöja över arenan hela matchen.

Det här var alltså Johan Esplunds sista framträdande i VSK-tröjan, om han nu inte ändrar sig i sista stund. Han utsågs i går till Årets spelare. Enda allvarliga konkurrenten var väl Andreas Bergwall. Esplunds första halvlek var bitvis lysande. Två målpass och ett av finalhistoriens vackraste solomål som dömdes bort av den annars så duktige domaren Mikael Karlsson. Jag tror han ångrar sig i dag. Inte ens Saik-legendaren, numera radioprataren, Muhrén fattade hur målet kunde dömas bort. Jonas Nilsson knuffades fram och kan knappast beskyllas för att ha stört målvakten.

Esplund och de flesta andra var tröttare än kanske någonsin mot slutet av matchen. Den mjuka och dåligt frysta isen körde slut på dem. Janne Rintala var också trött och chansade på att ta en utvisning i stället för Esplund i slutet av matchen. Där skrevs bandyhistoria. Båda var inblandade i situationen men Rintala tyckte det var bäst för laget om Esplund fick stanna kvar på isen. Grejen gick inte. Rintala kallades in på isen igen, Esplund fick sätta sig, varpå Rintala avgjorde hela tillställningen genom att lyfta in sjätte målet!

Innan jag bjuder på några bilder från finalen vill jag gärna delge er ett rykte från läktaren. Det sägs att VSK mer eller mindre gjort klart med en ersättare för Esplund. Jag kan ha fel, men ni kan också säga att det var här ni läste det först.

Det är en 24-årig mittfältare, landslagsman och stort framtidslöfte. Han kommer från Köping men spelar i Edsbyn.

Han heter Simon Jansson.

Jubel efter första målet.

Jubel efter första målet.

Janne Rintala klappas om efter sjätte målet, det viktigaste i karriären.

Janne Rintala klappas om efter sjätte målet, det viktigaste i karriären.

Inte alls kul.

Inte alls kul.

Anders Bruun med försvarsmur.

Anders Bruun med försvarsmur.

Esplund tar sig fram, vad gör Daniel Mossberg?

Esplund tar sig fram, vad gör Daniel Mossberg?

Mikael Olsson har växt till en av de allra bästa.

Mikael Olsson har växt till en av de allra bästa.

Tre bandyvänner. Claes-G Bengtsson, till vänster, har sett 66 finaler, Lasse Östling, till höger som varit på VLT och som startade Sportbladet. Han i mitten påstår sig ha skrivit fyra böcker om bandy.

Tre bandyvänner. Claes-G Bengtsson, till vänster, har sett 66 finaler, Lasse Östling, till höger som varit på VLT och som startade Sportbladet. Han i mitten påstår sig ha skrivit fyra böcker om bandy.

Tiden går

Det var en händelserik dag i går. På eftermiddagen pratade jag om gamla Västerås och visade bilder för 55 pensionärer i PRO Rönnby. Intresset för förflutenheten är stort. Jag blandar och ger litet. Vissa bilder kommer igen. Ibland frågar jag om någon känner igen platsen. Som den här bilden:

Var?

Var? Foto: Länsmuseets arkiv.

Rätt svar är Stora gatan, där Länsförsäkringars hus ligger i dag, med Ampéres lampor, om ni vet. Bilden är från slutet av 1930-talet när många av innerstadens trähus såg ut så här.

Efter föredraget kom en kvinna fram till mig och visade en bild på två barn. En pojke och en flicka. Jag kände igen bilden, jag har den i ett eget album. Bilden är från en trädgård på Almelundsgatan, sommaren 1950. Pojken är fyra år, flickan sex. ”Det är du, det där är jag”, sa Birgitta och jag kom ihåg henne. Vi lekte ofta ihop. Trädgården med päronträdet finns inte längre, inte Almelundsgatan heller. Den gick mellan Köpingsvägen och Repslagargatan. I dag ligger Pingstkyrkan där.

Tiden går, men minnena ser oss.

Mötesplats Rönnby.

Mötesplats Rönnby.

Bilden från 1950 som Birgitta Kropp (numera Sten) visade mig.

Bilden från 1950 som Birgitta Kropp (numera Sten) visade mig.

Fyraåringen och sexåringen idag.

Fyraåringen och sexåringen idag.

På kvällen spelade VSK tredje semifinalen i bandy mot Villa. Det blev förkrossande, närmast pinsamma 8-0, efter 6-0 i paus. VSK är klara för final nästa lördag och jag har förstås köpt sittplatsbiljetter i Tele2 Arena, ett stenkast från den plats där Söderstadion låg och där VSK vann finalen mot Vetlanda 1989 och inledde nittiotalets storhetstid. Årets lag håller samma klass. Minst. Bredden imponerar, alla är bra på sitt sätt, med Johan Esplund som fixstjärna fram och Andreas Bergwall bak och med Jonas Nilsson som rekordskytt. Jag ser fram mot finalen och mot nittonde guldet. Franske svärsonen hänger förstås med. Han gillar snart bandy lika mycket som rugby.

Finalen väntar. Foto: VSK Bandy.

Finalen väntar. Foto: VSK Bandy.

 

Rocklunda in my heart

Rocklunda utan tak mot slutet av femtiotalet. Malte Eidhagen saluterar mål mot Lesjöfors. Pontus Widén med sin cykelhjälm till vänster.

Rocklunda utan tak mot slutet av femtiotalet. Malte Eidhagen saluterar mål mot Lesjöfors. Pontus Widén med sin cykelhjälm till vänster.

Bloggen ska handla om bandy ett tag. Ni som inte bryr er får läsa något annat.

Första semifinalen spelades igår. VSK vann över Villa med 5-1. Vi var närmare tretusen där. God stämning. Jag ska inte bli nostalgisk och minnas matcherna utomhus. Det var inte alltid gnistrande solsken eller stjärnklart, det var regn, blåst och snö också. Men OK, det fanns inga pelare som skymde sikten.

5-1 i första semifinalen. Ett steg närmare finalen.

5-1 i första semifinalen. Ett steg närmare finalen.

Jag har hittat en sittplats på östra läktaren, mitt på, som ger bra sikt. Brukar boka i god tid på nätet för att vara säker på en plats. Saknar inte forna tiders köer, vändkors och ståplats. Jag orkar inte stå en hel match utan stöd längre. Tiden går.

I går stod Frasse Ferngren som vanligt vid insläppet närmast Hakonplan. Han är en av dem som finns kvar av det lag som vann SM-finalen 1960 mot Sirius med 3-1 på tövädersis inför närmare tjugosextusen åskådare på Stockholms stadion. Vi pratade om lagkamraterna som inte längre var i livet, om dem som var gamla och sjuka. Men Frasse verkade pigg.

På läktaren pratades det om fixstjärnan Johan Esplund och nyheten om att han redan var klar för Villa nästa säsong, när hans tvåårskontrakt med VSK gått ut. Dagens motståndare! Ryktet, som spridits i flera medier (VLT beskrev det om ”Esplundgate”) visste berätta att Esplunds sambo fått jobb i Lidköping och att paret bjudit ut sitt hus i Västerås till försäljning. Min första reaktion var bedrövelse. Borde inte Micke Carlsson lyfta ut Esplund ur laget?

En före detta tränare, med god insyn i den grönvita världen, lugnade mig. Det är så här det går till, sa han. Det var olyckligt att saken kommit ut, någon i Villavärlden har läckt för att ställa till rabalder i Västerås. ”Grabbarna i laget har känt till Johans planer länge, det är inget märkligt med det”. Målvakten Andreas Bergwall röt till på Facebook i dag på morgonen. Johan Esplund omges ständigt av sådan rykten skrev han, och fortsatte: ”Så länge han byter om bredvid mig så är han VSK:are och då vill man vinna, om det är några veckor till eller flera år rör inte mig alls nu. Vi kämpar TILLSAMMANS vidare mot ädla medaljer och hoppas ni gör det MED OSS fortsättningsvis. Det är NU som gäller… ”

Johan Esplund. Vållade diskussion i går.

Johan Esplund. Vållade diskussion i går.

Andreas Bergwall blir 41 år i juni. Jag var tveksam till VSK:s satsning på att ta hem honom för de sista åren i karriären. Ack vad jag bedrog mig. Andreas är bättre än någonsin. I går räddade han frilägen från Daniel Andersson och David Karlsson i första halvlek. Det var avgörande räddningar eftersom VSK kunde gå till pausvila med en betryggande ledning på 4-0.

Första kvarten spelades i ett oerhört tempo. Från båda håll. Tror aldrig jag sett en så fartfylld inledning.  Lagen bytte chanser och det var bara tack vare gamlingen i målet som VSK höll nollan. Tempot dämpades och i andra halvlek spelade VSK med större lugn. Esplund då? Jo, han bjöd till i vanlig stil, och var spelmotor utan att glänsa. Han snodde bollen från bästa kompisen Daniel Andersson och spelade fram Ted Bergström till fjärde målet, som om han ville visa att han var grönvit och att han siktade mot finalen.

VSK var bra i går. Oscar Gröhn och Simon Folkesson var tunga på kanterna, Jonas Nilsson och Ted Bergström slet mot det täta Villaförsvaret och lyckades peta in tre mål , Magnus Joneby och Mikael Olsson dominerade på mitten, backlinjen höll ihop det bra med Anders Bruun som motorn och med Patrik Sjöström som ett framtida kort i rockärmen. I går gjorde han en offensiv utflykt med ett farligt skott som resultat. Det lär bli fler. Tobias Holmberg är också ett framtida kort, han kan mer än han visade igår, trots ett mål.

Jag tycker synd om duktiga spelare som Aksel Ekblom, Jacob Bucht och Jesper Hermansson som inte platsar just nu. Skillnaden är hårfin upp till dem som spelar. Jag är inte mannen att bedöma vem som är bäst av Bucht eller Janne Rintala. Kanske Rintala är snabbare på skridskorna och litet vassare offensivt. Jag kan inte minnas när VSK hade en lika bred spelartrupp.

I morgon är det dags igen. I Lidköping.

Rocklunda utan tak mot slutet av femtiotalet. Malte Eidhagen saluterar mål mot Lesjöfors. Pontus Widén med sin cykelhjälm till vänster.

Gammal goding. Rocklunda utan tak mot slutet av femtiotalet. Malte Eidhagen saluterar mål mot Lesjöfors. Pontus Widén med sin cykelhjälm till vänster. Måldomaren med sin flagga.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 75 andra följare