Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ibland blir det för mycket. Ibland måste jag bara blogga. Låt oss börja med VIK Hockey och ”plan B”. Här har vi en idrottsklubb som avsiktligt levde över sina tillgångar, missade playoff och stod där med mångmiljonskulder. Än en gång hotade konkurs. Jag minns hur det var förra gången och hur mycket skäll vi fick på VLT-sporten för att vi berättade vad som hände då och om alla turerna med Skatteverket. Det var på något sätt som om det var vårt fel att det gick som det gick.

VLT försöker hänga med alla turer nu också, men det tycks vara svårt. Jag förstår dem. Det är inte lätt att reda ut vad som händer när föreningen bara säger A men inte B.

VIK har försökt få ut så mycket som möjligt av skattebetalarna, med hjälp av den statliga lönegarantin och förhoppningar om avskrivna kommunala hyror. Konkurs sägs hota om inte klubben kan visa upp en miljon i kassan för att få ny elitserielicens. Hur ska det då gå med alla målvakter och backar och forwards som står på tur att intervjuas i den oändliga raden av silly season-artiklar?

Skatteverket anade att någonting var lurt. VIK hade uppenbarligen en ”plan B” och varför ska då skattebetalarna stå för två miljoner i lönegaranti till köpta spelare som nu jagar andra jobb? Räcker det inte med de uppåt 800 000 kr i arbetsgivaravgifter som staten måste stå för, enligt regelverket. Skatteverket kräver alltså lönegarantipengarna tillbaka.

Samma sak med kommunen, som visserligen lovade ett ackord på hyror med ena handen, men snabbt tog tillbaka med den andra genom att dra in kommande elitstöd.

Detta sammantaget hade räckt för en konkurs, om det inte vore för denna hemliga ”plan B” som ingen utomstående fick ta del av, så länge hoppet fortfarande fanns om mer stöd från det offentliga. Men nu finns ingen återvändo. Planen sätts i verket. Över en natt finns de saknade miljonerna där.

Vem eller vilka har väntat i det längsta med att öppna plånboken?

Det är nog fler än jag som gissar att ”plan B” egentligen borde skrivas som ”plan L”. Vem annars än en av hockeyvärldens bästa backar genom tiderna skulle ha råd och VIK-hjärta nog att hjälpa klubben i elfte timmen?

Krickorna som dansar kring honan i Asköviken har inget med texten att göra. Men det kan man kosta på sig som bloggare.

Krickorna som dansar kring honan i Asköviken har inget med texten att göra. Men det kan man kosta på sig som bloggare.

 

Så var det fastighetsnämnden och dess ordförande Magnus Edström (MP). Finns det ingen jurist i Stadshuset som kan läsa högt ur lagen om allmänna och offentliga handlingar?. Om man får tro VLT, och det ska man väl, så har Edström vägrat att offentliggöra den värdering av Fryxellska skolan som lämnats till Imperia Invest, bolaget som vill köpa Fryx. Det är Stiftelsen Fryx som vill se underlaget, men Edström påstår att värderingen inte blir offentlig förrän affären slutförts. Det är häpnadsväckande. En värdering är att likna vid ett anbudsunderlag som lämnas till alla som vill ha det. Materialet är redan allmänt, eftersom det delgetts Imperia Invest. Det är därmed också offentligt. Sekretess under en pågående affär gäller bara de anbud som lämnas in till kommunen.

Jag måste erkänna att jag inte fattar vad som händer.

Apropå att inte fatta. Hur kan kommunalrådet Anders Teljebäck (S) ställa sig bakom och försvara en konserthuschef som ger sig på en ideellt arbetande vänförening och slänger deras material i papperskorgen? OK, formellt bestämmer chefen över vad som händer i Konserthuset, men nån måste väl tänka efter vad konsekvenserna blir? Kopierade tidningsartiklar, som är kritiska mot en konserthusledning måste en konserthusledning och en politisk ordförande tåla. Annars är det illa.

 

Lars Gustafsson dog i natt, 79 år gammal. Den här bilden tog jag när han besökte Västerås humanistiska förbunde 2007.

Lars Gustafsson dog i natt, 79 år gammal. Den här bilden tog jag när han besökte Västerås humanistiska förbund 2007.

 

Jag tyckte han såg skröplig ut senast jag såg honom i Stockholm för några månader sedan. Men sedan hörde jag hans knarriga stämma i radion och jag läste hans kommentarer på Facebook om det senaste fina priset i Polen. Lars Gustafsson skulle ju fylla 80 senare i år. Inte kunde väl han bara lämna oss så där.

Det kunde han.

Lars Gustafsson dog i natt, natten till söndagen den 3 april, efter en kort tids sjukdom som det brukar heta i dödsnotiserna. Jag har svårt att acceptera det, jag hade velat prata med honom om dikter och romaner som jag läst, jag har läst allt (utom de språkfilosofiska utläggningarna om Wittgenstein) och jag har allt han skrivit, det allra mesta i originalutgåvor. Böckerna kräver en egen bokhylla. Den står utanför vårt badrum. Jag har för vana att greppa en Gustafsson varje gång jag ska tillbringa mer än en minut i badrummet.

Senast i morse läste jag dikten Fåglarna ur diktsamlingen med samma namn från 1984. Där skriver han:

”Min grav syns ännu inte någonstans.
Och alltså svävar också jag:
vilar, mig själv ovetande,
vilande med de vilande,
och, kanske också, utan att veta det,
död med de döda.”

Hans lyrik är sådan. Han vandrar över kyrkogården i hemstaden Västerås, tittar på gravarna och gravarna för dem som ännu lever och ser att inget skiljer dem från de redan dödas. Och återigen börjar trastarna tala efter regnet, återigen kör de blåa bussarna uppför Oxbacken, återigen pickar gråsparvarna på de ännu inte asfalterade gatorna i barndomens kvarter vid Frankegatan, där pappa Einar trampade iväg för att sälja symaskiner och där den unge Lars gick till läroverket för att visa sin intellektuella överlägsenhet och lillgamla stil, som imponerade på de flesta utom på den fysiklärare som han i sina böcker skulle kalla för Ondskan personifierad.

Lars Gustafsson lämnade aldrig någon oberörd. Jag blev först tillfångatagen i hans litterära värld när jag läste Yllet i början av 1970-talet. Då hade han redan gett ut många tiotals böcker och hans berömmelse hade gett honom så många lagrar att han kunde koka soppa på dem, som han själv uttryckte det.

Jag läste hans romaner, jag läste hans lyrik. Jag läste om morbröderna som ständigt spelade kort i nåt hus bortåt Ramnäs, jag stannade till vid bilder av höstliga rökar och det torra ljudet av yxhugg. jag såg framför mig pojkarna i röda luvor som drog slädar över vita isar och jag återsåg gärna minnets gröna buteljglas som stack upp ur jorden som förflugna tankar.

Jag förundrades över hans romanfigurer. Som Bernhard Foy, som Herr Gustafsson själv och som den där frisören Windy i Texas. Jag läste boken om henne på nytt, i portioner här hemma i badrummet. Det tog mig några veckor. Jag insåg att Windys berättelse var ännu märkligare än första gången jag läste den.

Förteckningen över Lars Gustafssons verk tar flera sidor i anspråk. Han fick de flesta priser utom det pris som han kanske helst ville ha: Nobelpriset. Det gick i stället till hans generationskamrat och vän sedan tiden i Västerås, Tomas Tranströmer. Tänk att båda dessa storheter har skrivit om Västerås, om orgelkonserter i domkyrkan och om bandy på Arosvallen.

Det blir tomt, det blir tyst. Lars Gustafsson skrev en säregen diktsamling, kallad Världens tystnad före Bach, där han undrade hur världen såg ut före Triosonatan i D,  ett Europa av stora tomma rum utan genklang, ödsligt belägna kyrkor där aldrig Påskpassionens sopranstämma i hjälplös kärlek slingrat sig kring flöjtens mildare rörelser,

”stora milda landskap
där bara gamla vedhuggare hörs med sina yxor
det friska ljudet av starka hundar om vintern
och – som en klocka – skridskor som biter i glanskis;
svalorna som svirrar i sommarluften
snäckan som barnet lyssnar till
och ingenstans Bach ingenstans Bach
världens skridskotystnad före Bach”

Nu vet vi hur världen blev efter Bach, men vi vet inte hur världen blir efter Herr Gustafsson. Annat än att den blir tystare, och tristare.

världens tystnad före bach

Den store har talat: "Finalen ska spelas på Tele2 Arena om ni frågar mig."

Den store har talat: ”Finalen ska spelas på Tele2 Arena om ni frågar mig.”

 

Jag har skrivit om bandyfinalen ett par gånger nu. Jag har längtat tillbaka till folkfesten på Studenternas, långt från de ekande inomhushallarna i Stockholm med sina svindyra priser. Jag har fått medhåll. I kommentarerna på Facebook har vi drömt oss tillbaka till vårsolens glans på utomhusarenan i Uppsala, alltid med storpublik. Andra debattörer har skrivit i allehanda medier.

Men ju mer jag lyssnat, desto svårare får jag att stå för min nostalgiska dröm. Det började med att jag mötte VSK:s hedersordförande Karl-Erik Eckemark som fortfarande har goda försänkningar inom Bandyförbundet. ”Du kan glömma Studenternas”, sa han. ”Arenan ska rivas”. Uppsala ska bygga en ny fotbollsarena och bandyn ska få en hall. Man kan inte behålla bandyplanen på Studenternas för en enda match. Det loppet är kört.

Vilda fantasier om en återgång till Stockholms stadion får stoppas i byrålådan på en gång. Och, om sanningen ska fram, finns det väl ingen utomhusarena som passar för en bandyfinal.

Det får nog bli inomhus i alla fall. Jag blev övertygad i dag. Först skrev Andreas Bergwall på Facebook att man inte ska överdriva publiken i Uppsala Vid tio av de 22 finaler som spelades där var det fler än 20 000 åskådare, och sju av de gångerna var Hammarby ena parten. Den normala publiksiffran i dag, när Hammarby inte spelar, ligger runt 15 000 och 18 000, ungefär som i Stockholm. Det kan bli fler om förbundet funderar på marknadsföring och prisbild. Familjeläktare? Ungdomslagssektion?

Bergwall slår fast, med samma bestämdhet som när han parerar ett närskott från Daniel Andersson: ”Finalen SKA spelas på Tele2 Arena om ni frågar mig. Eller vill vi riskera att det är 15 grader och ospelbart?”

På lunchen pratade jag med Micke Carlsson. Han var inne på samma linje. Isen inomhus var inte alls så dålig som somliga hävdade. Isen på Studenternas var inget underverk. ”Jag tycker vi ska fortsätta på Tele2 Arena”, sa guldtränaren.

Jag böjer mig, lydigt, men står fast vid att arrangemanget måste bli bättre. Biljetterna måste bli billigare och det måste självklart finnas ordningsvakter som håller klackarna i styr, och på något sätt måste man få stopp på en eländiga pyrotekniken som kan störa en hel match. Och varför spela löjlig musik under spelavbrotten, när klackarna annars skulle få en chans att sjunga?

 

 

Dagen efter

Dimman lättade aldrig.

Dimman lättade aldrig.

 

Det kändes tomt efter bandyfinalen igår. VSK hade vunnit, det grönvita jublet visste inga gränser. Jag var glad, förstås, men det kändes ändå tomt. Inte för att det var en dålig match, tvärtom. Villa bjöd högklassigt motstånd, VSK fick slita med alla i försvar, nästan alla i anfall, en för alla, alla för en. Arbetsinsatsen var lysande, jag blev trött bara av att titta på. Tuffast var det när Villa gått upp till 2-2 och styrde spelet. Stefan Edberg bänkades för att inte riskera en tredje utvisning och rött kort. Joneby spelade vänsterback och VSK tappade kraft på mitten. Ändå orkade dom.

Det har ordats tillräckligt om Andreas Bergwalls matchavgörande dubbelräddning, först på Daniel Anderssons närskott efter genomdribblingen, sen skridskoparaden på Jesper Erikssons retur. Osannolikt. VSK avgjorde sedan med eleganta mål. Ted Bergströms inåkande hörna har han tränat länge på. Simon Janssons passning bakom ryggen till Tobias Holmberg och Hompas distinkta skott var bara det värt entrépengen.

Entrépengen! Där har vi en anledning till känslan av tomhet efteråt. Det är inte vettigt att man ska betala 690 kr för en hyfsad plats i arenan. Jag snålade och betalade 450 kr för en dålig plats i kurvan bakom en skymmande sarg och än mer skymmande bollpojkar som inte hukade sig.

Inomhusarenorna i Stockholm har blivit ett bomskott för bandyn. Jag är övertygad om det. Närheten och känslan från Studenternas är som bortblåst. Där blåste till och med rökbomberna bort, inomhus ligger dom kvar som en irriterande slöja under hela matchen. Varför tillåts fansen bränna av de där bengalerna? Varför ryter ingen till? Jag vet, fansen är värdefulla, dom betyder mycket, men dom ska inte få förstöra för andra. Var fanns läktarvakterna? Varför släcker man inte skiten? Varför???

Klack på isen, flera minuter kvar att spela.

Klack på isen, flera minuter kvar att spela.

 

Och så det här med att springa in på isen när det är flera minuter kvar. Hur korkad får man vara bara för att man hejar på VSK? Var fanns arenans vakter? Fanns det nån polis där överhuvudtaget? Hade inte klacken några egna ordningsmän? Domaren borde ha stoppat matchen och röjt bort alla som hade klättrat över läktarstaketet. Dom tilläts stå kvar alldeles vid isen, framför skyddsnäten. Obegripligt. Ingen enda vakt syntes till. Bergwall, Joneby och Bruun fick mota undan folk.

Det där oskicket har förstås inget med Studenternas att göra, men det bidrog till den dåliga känslan.

Förlåt, VSK. Jag älskar er, jag älskar klacken, men jag kan inte acceptera att inte reglerna följs.

Och, sammanfattningsvis, det är dags att ta tillbaka bandyfinalen till folket. Till Uppsala eller till någon annan utomhusarena där man inte behöver uppleva den ekande tomheten av en halvtom och dyr hall där en plastmugg med 3,5 procents öl kostar ohemula 69 spänn.

Bandyfinalen håller på att dö. Leve bandyfinalen!

 

 

Jubel efter det nittonde guldet. Efter nitton kommer tjugo.

Jubel efter det nittonde guldet. Efter nitton kommer tjugo.

 

Jag är bandynörd, det vet ni. För en vecka sedan blev jag skogstokig på hur lokaltidningen behandlade bandyn och säsongens största idrottsliga evenemang. Jag fattade inte hur ishockeyn, som misskött ekonomin, kunde få nonsensartiklar om silly season och stöd från pizzerior medan granskningen uteblev av hur den statliga lönegarantin skulle användas till lönerna för floppande spelarköp.

Nu, en vecka senare, ser det bättre ut. VLT har stegrat intresset inför lördagens bandyfinal med dagliga artiklar, till och med uppslag, om VSK och om marschen mot det tjugonde guldet. Tidningen har inte heller dragit sig för att prata med motståndarna i Villa Lidköping. Bra. Nu väntar vi bara på den självständiga analysen av varför finalen gick som den gick.

Och tidningen har äntligen gett sig på ekonomin och de häpnadsväckande lönerna i VIK. När VIK beviljades rekonstruktion av tingsrätten, och statlig lönegaranti för en åtminstone en månad, blev allt det offentligt, som klubbledningen helst inte ville tala om alls. VLT satte den frilansande Håkan Slagbrand på jobbet. Han har varit med förr. Slacke vet hur en granskande slipsten ska dras.

Ni har säkert redan tagit del av listan på spelarnas månadslöner, som i flera fall ligger runt 100 000 kronor. Ett par av vinterns floppvärvningar hör till de välbetaldas skara. VIK-ledningen har kommenterat med att månadslönerna ser högre ut än vad de är, eftersom de var lägre i början av perioden och sedan höjdes. Sak samma. Det är osannolikt höga löner som nu statskassan ska stå för.

Är det rimligt att hänga ut spelare, tränare och kanslipersonal med namn och löner? Ja, men de lägre betalda, särskilt inom administrationen, hade kunnat buntas ihop till en grupp med snittlöner. Allmänintresset kan knappast motivera den detaljrikedomen. Trots allt är det bra med öppna fönster som vädrar ut hysch-hyschet.

Leksands IF anmälde Falu Kuriren till för ett liknande publicering 2013. Pressens opinionsnämnd hade inget att invända mot publiceringen av namn och inkomster. Men tidningen fälldes för att den påstått att ”skattebetalarna” skulle stå för notan via den statliga lönegarantin. Här gäller det för VLT att hålla pekfingrarna i styr. PON menade, i likhet med Leksand, att den statliga lönegarantin inte finansieras av skattemedel utan av arbetsmarknadsavgiften, som är en del av arbetsgivaravgiften. Jag håller inte med PON.

Man  kan självklart hävda att pengarna kommer från oss alla skattebetalare, eftersom avgifterna går in i statskassan, utan öronmärkning, och sedan betalas ut vid behov. Om inte hela avgiftssumman används kan pengarna alltså användas till annat, som barnomsorg och äldrevård. Vi skattebetalare har alltså ett självklart intresse av att så litet som möjligt går ut från statskassan till lönegarantier. Men PON var formalister. Kör på, VLT! Jag gillar det, som skattebetalare.

Så var det det där med bandy, erkänner att det blev mycket hockey. I morgon tar jag tåget till Stockholm. Jag ska träffa en gammal god vän, vi ska äta något gott, och kanske skölja ner det med något lika gott, och sedan bege oss till Tele2 Arena. Jag är förvånansvärt nog inte nervös än, jag litar på att VSK inte spelar på samma sätt som i de två seriematcherna mot Villa, när målen trillade in bakom Bergwall på de mest underliga och häpnadsväckande sätt.

I morgon håller VSK tätt, på ett annat sätt, det är jag övertygad om. Och i morgon blir det köra av. När VSK både ångar på OCH tänker på defensiven är det inte många lag som hänger med. Problemet, och det är väl det stora problemet, är att detta spel kräver ett tempo och ett slit som inte ens VSK förmår klara av i mer än max en halvtimme varje halvlek. Sedan kommer tröttheten, och öppningarna för motståndarna. Håll ut, VSK, håll ut!

Jag var på konsert igår, med Sinfoniettan och med Elin Rombo som sopransolist. Under den avslutande Mahler-symfonin var det vackert som en vårdag. Ändå kom jag på mig att sitta där och fundera på vem som ska få spela av Jacob Bucht och Janne Rintala. En av dom måste kliva åt sidan i finalen. Lika trist för vem av dem det än blir. Tänk att spela matcher en hel säsong, inte alla men regelbundet, och sedan inte få vara med i den allra sista matchen.

Jag frågade hedersordföranden Karl-Erik Eckemark, som också var i Konserthuset, vad han trodde. Vem får spela? Eckemark trodde sig veta vem det blir. Jag säger det inte. Jag kan bara konstatera att Janne Rintala avgjorde finalen i fjol. Å andra sidan har han spelat en final redan…

Mitt tips? Alla med grönvita hjärtan tippar VSK. Det gör jag också, men jag garderar med Johan Esplund och Daniel Andersson. Bäva månde backlinjen.

 

 

Det började på sensommaren med de första träningsmatcherna, sen kom Svenska Cupen och World Cup och… egentligen började det förstås för sextio år sen, 1956, när Västerås fick världens första konstfrysta bandyarena och en tioårig pojke från Repslagargatan började luta sig mot staketens stålrör runt isen, match efter match. Han kunde inte få nog av det grönvita lagets framfart.

Rocklunda har fått tak och den tioåriga pojken har blivit äldre och stelare. Men han är samma nörd. Och han blir lika besviken varje gång hans egen tidning inte berättar mer om matcherna. Mer, mer, vi nördar kan aldrig få för litet. I dag är det dagen efter den fjärde semifinalen i Sandviken, en match som, om man ville, kunde blåsa upp till episka proportioner med spelet kring Simon Jansson och Daniel Mossberg. Det var en match som bäddade för en femte och avgörande hemmamatch i morgon i ABB Arena. Förmodligen den största publika tillställningen i Västerås den här säsongen. Värd all världens lokaljournalistiska uppmärksamhet.

Lokaltidningen väljer att toppa ettan i dag med att en butik kanske ska få ett DNA-spray! Bandynörden blir skogstokig. Eftersom han läser den prenumererade tidningen på iPad måste han skrolla fram till allra sista sidan där sporten börjar, av någon märklig anledning. Sportnördar får bläddra bakåt, vilket blir extra märkligt eftersom vi bläddrar en sida i taget och det nästa sista uppslaget kommer i fel sidordning, om ni förstår vad jag menar.

Strunt samma. Sista sidan, alltså första sportsidan, ägnas åt att VIK:s hockeyspelare tycker synd om klubben. Den skogstokige bandynörden känner hur förkylningen kommer tillbaka, huvudet börjar värka. Om dom ändå hade skrivit något undersökande om varför skattebetalarna ska stå för lönerna för dåliga spelarköp resten av våren. Statlig lönegaranti heter det, och kan användas som ekonomisk dopning av en idrottsklubb som inte har koll på ekonomin. Var är listan på alla leverantörer som förlorar pengar? Var är beräkningarna av kommunskattemedlen till hyror?

Tyst, min mun, så får du socker. Det var bandy det gällde. Ok, vi får en huvudgrej kring Simon Janssons revansch. Gott så. Och på nätet finns några texter till, enligt det recept som ska leda de sakta döende papperstidningarna mot överlevnad: ”vassa på webben, finnas på nätet”. Mittmedia sände matchen mot betalning på Bandypuls.se, det var lysande. Mer sånt. Bandypuls har tagit bandynördarna med storm i vinter och snart kan väl VLT åka med detta webbtåg också. Kanske kan sändningarna bli gratis för prenumeranter. Här kan man tala om nätets överlägsenhet.

Men papperstidningen måste leva sitt eget liv, den måste vara den som nörden kastar sig över på morgonen, annars kan den lika gärna lägga sig ner och dö. Vi vill ha förhands inför morgondagens match direkt på lördagsmorgonen. Jag vet att det är svårt, men med planering så går det. Vi vill ha kommentarer, inte bara från spelare som svär och säger att det kändes jäkligt skönt, vi vill ha kommentarer, vi vill ha krönikörer som står för egna åsikter och bedömningar, och som till och med kan ifrågasätta en laguttagning. Jag har ifrågasatt så mycket under sextio år att jag ibland glömt bort att jubla. Det är grejen för nörden. Han har åsikter, han vill höra andras åsikter, han vill bryta åsiktsarm med andra nördar.

Det grönvita laget.

Det grönvita laget.

 

Nu fortsätter alltså dramat på söndag klockan 17. Jag överdriver inte. En nörd överdriver aldrig. Det är ett drama. Sista matchen för säsongen i hallen, kanske sista matchen för hela säsongen oavsett hall.

Ska Simon Janssons revben klara en match till? Får vi sedan äntligen veta hur illa Mossbergs tjuvsmäll tog? Jag förstår om VSK-ledningen vill mörka graden av skadan och tvingas hålla käft när Saik-are insinuerar att det nog inte var så farligt. Jansson har visat upp sin allra bästa form. Jag vet inte vilken anfallare i grönvit mundering som skulle kunna matcha hans tyngd och speed. Micke Carlsson, kanske?

Andreas Bergwall är också värd en egen story. Han la av när siffrorna rasade i match två och tre. Inte kul att se, men egentligen spelade det inte så stor roll. När det gällde i match fyra i går var han enorm. Räddningen på Christoffer Edlunds friläge i andra halvlek var osannolik och på sitt sätt matchavgörande. Mål för Saik där hade gjort utgången ytterst oviss.

Målchansen föregicks av en annan händelse som vi nördar gärna vill diskutera. Janne Rintala tappade bollen ute till vänster till Patrik Nilsson, som skickade in en stenhård öppnade passning till Edlund. Jag gillar Rintala, jag tycker han varit underskattad med sina fina skridskoåkning och förmåga till tvåvägsspel. Jag har känt sympati för honom alla matcher när han fått stå vid sidan av. Han har gjort det utan att höja rösten, i alla fall inte så högt att jag hört det. Före match tre, när han inte fick spela, knöt han lydigt ihop ispåsar vid avbytarbänken. Oskar Gröhn skulle få göra comeback, något som han gjort bra, inom parentes.

Så i match fyra fick Rintala spela igen. Nu var det Jacob Bucht som ställdes åt sidan. Vore förstås intressant att någon gång få en utläggning om motivet bakom det. Bucht har varit bra. Kanske var han sjuk, eller kanske ville Carlsson bara ge Rintala chansen, han har ju en förmåga att avgöra viktiga matcher. Vi minns alla finalen mot Saik i fjol. Jag önskade Rintala lycka till och hoppades att han inte skulle så en indianare eller tappa bollen i avgörande läge. Han kan nämligen det också, han har gjort det förut. Tack Bergwall! Rintala svarade för övrigt för en målpass…

Jag gillar backlinjen. En nörd tycker om robusta backar som Anders Bruun som alltid gör allt för laget och som dessutom pangar in hörnor när matcher står och väger. En nörd uppskattar en västerback som Stefan Edberg med sin suveräna skridskoteknik och en högerback som Patrik Sjöström, mannen som kan överraska med genombrott som startar i det egna straffområdet och som skjuter lika hårt som Sandvikens mer berömda skyttar (men de HAR klipp dom där Edlund och Nilsson, det erkännes).

En nörd är alltid förtjust i tvåvägsspelare som sliter på mitten, vi kan inte klara oss utan Magnus Jonebys hjärta och Mikael Olssons placeringssäkerhet och smarta offensiv. Nördar kan aldrig se sig mätta på ytterhalvor som röjer sina egna isbanor på kanterna. Oskar Gröhn och Simon Folkesson (som kan ännu mer än han visat hittills i semifinalerna, snyggt mål i går!) kompletteras av Bucht och Rintala och ibland av Jesper Norrman, när han får plats i truppen.

Tobias Holmberg är också värd nördens beröm, även om Hompa inte spelat på topp ett tag. Passningarna sitter inte alltid, vi har blivit bortskämda. I morgon är en annan dag och då sitter dom där igen. Jonas Nilsson behöver Hompa. Nilsson har kämpat sig tillbaka från en säsongslång halvsvacka och är numera ett ständigt orosmoment för motståndarna. Både Nilsson och Ted Bergström har smackat in snygga mål i semifinalerna. Vi förväntar oss ännu mer i morgon! Emil Juhlén, till sist, junioren som växer för varje match. Ett mål, en assist i går. Nu skickas han inte längre in för att avlasta de andra några minuter då och då. Nu bidrar han på lika grönvita villkor.

Vad händer i morgon? Säsongens match i stan, alla kategorier. Nörden kan inte tycka annat än att det är rättvist att Mossberg får sona sitt tilltag. Han satte Simon Jansson ur spel större delen av tredje matchen, och VSK tappade spelet. Det är förstås trist att Linus Forslund knappast kan spela i morgon heller efter hjärnskakningen i match två. Jag är visserligen grönvit nörd men tillräcklgt objektiv för att hävda att krocken med Jonas Nilsson var en ren olyckshändelse.

I morgon blir det trångt på Rocklunda. Jag tror det kommer sextusen. Stämningen borde höras ända ner till den som gör VLT:s etta. Det blir svårare i en framtid när tidningen ska redigeras uppe i Norrland nånstans. Franske svärsonen får köra och släppa av mig medan han parkerar långt borta på sandplanerna åt tjotahejti. Jag ska njuta den bandykorv jag njuter varje match, med samma vita bröd och samma normala senap, utan ketchup förstås. Jag ska prata några ord med alla dom som jag brukar prata med. Sen ska jag sitta där på World Class-läktaren och berätta för svärsonen vilka regler som gäller. Det behöver jag inte längre, förresten. Han kan reglerna numera. Han kan bandy bättre än någon annan fransman, i alla fall bland dem som kommer ifrån Auvergne.

Han har redan sett två SM-finaler. Nästa söndag blir den tredje.

Kom igen Grönvitt, kom igen!

 

 

 

I mars förra året skrev jag om att Västerås stad funderade på att sälja tre klassiska byggnader till Imperia Invest. Det var Fryxellska skolan, Stora Fridnäs och Skepparbacken, som alla ägs av staden. Upplägget var: byggföretaget betalar hyggligt och får i gengäld byggrätter, till exempel för en ny skola på Mariaberget. Staden slipper krångliga hyresförhandlingar med Stiftelsen Fryx.

Jag vill inte påstå att nyheten slog ner som en bomb, men litet förvånade blev man nog överlag. Representanter för Stiftelsen Fryx ringde och undrade om det stämde det jag skrev. Inte heller i Stadshuset var nyheten ute. Diskussionerna var på ett tidigt stadium, hette det.

I morgon lär många veta mer, ty då ska planerna på en försäljning presenteras och diskuteras. Ledande politiker och en tilltänkt köpare ska träffa Stiftelsen Fryx. Enligt uppgift ska mötet ske i skolan uppe på berget, som Erik Hahr ritade som en paradskola för flickor med stans bästa utsikt och som invigdes 1902.

Erik Hahr ritade även Stora Fridnäs som ett privatpalats åt järnhandlare Axel Hygrell. Huset var ett av Hahrs första i Västerås och blev klart 1900. Inspirationen hade den blivande stadsarkitekten hämtat från en franskt jaktslott. Axel Hygrell dog innan han hann flytta in i huset. Änkan bodde där ensam fram till början av andra världskriget när staden köpte huset och gjorde om det till ett hem för finska krigsbarn. Stora Fridnäs har sedan dess både varit förskola och skola.

Hur går det nu då? Jag vet inte, men om det avancerat så här långt får vi väl gissa att den styrande koalitionen är enig. Men jag tror inte att oppositionen är med på noterna. Det kan bli politisk strid, som jag brukade skriva på den tiden jag försörjde mig som kommunreporter.

 

Stora Fridnäs, tidig bild. Byggd 1900.

Stora Fridnäs, tidig bild. Byggd 1900.

 

Fryxellska skolan några år in på 1900-talet med Hållgatans gamla bebyggelse i förgrunden. Foto: Ernst Blom.

Fryxellska skolan några år in på 1900-talet med Hållgatans gamla bebyggelse i förgrunden. Foto: Ernst Blom.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 78 andra följare