Feeds:
Inlägg
Kommentarer

I går berättade jag om det hemliga ramavtalet som förbereds mellan Västerås stad och Imperia Invest om försäljningen av Fryx. Jag hade siffror och jag hade uppgifter om hur staden tänkte krångla sig förbi kravet på offentlig upphandling (av en skola).

Jag klagade än en gång på hemlighetsmakeri och bristen på insyn, i en affär som jag var den förste att berätta om för mer än ett år sedan, kanske två. Jag minns bara att det inte fanns några öppna papper då, det gör det fortfarande inte.

Blogginlägget igår, House of Cards eller Parlament i Aros, fick för min blogg rekordhöga läsarsiffror.

VLT, som satt inne med liknande uppgifter, var tvingade att forcera publiceringen och kom med en nyhet senare i går kväll. Väsentliga delar av avtalet saknas dock i tidningens korta artikel.

I dag har det hänt något minst sagt sensationellt. Den osannolika maktalliansen mellan S, MP, C och KD ser ut att spricka. KD-ledaren Amanda Agestav, som är första vice ordförande i kommunstyrelsen, har på sin blogg skrivit att de hemliga siffrorna inte alls borde vara hemliga. Hon kräver också öppna kort i den fortsatta hanteringen.

Häpnadsväckande klokt. Jag undrar om Amanda Agestav förstått hur klokt hon resonerar eftersom det går helt på tvärs med vad den styrande koalitionen förväntas tycka. Fastighetsnämndens ordförande Magnus Edström (MP) hävdar i dagens VLT att sekretessen är nödvändig för att affären inte ska spricka.

Så här skriver Amanda Agestav, läs det innan hon hunnit få på pälsen av någon i den över maktsfären och tvingats modifiera sig:

”Nu har det gjorts en värdering av dessa fastigheter. Denna värdering har presenterats för Fastighetsnämndens fastighetsdelegation. Jag har inte själv tagit del av den. Därefter så finns den publicerad på en annan blogg och i dagens vlt.
En kommun får inte gynna ett enskilt bolag. En kommun måste vara öppen och transparent med hur skattebetalarnas pengar och egendomar hanteras. Det talas i tidningen om en marknadsvärdering. Men en marknadsvärdering förutsätter att det finns en marknad som är intresserad av att köpa aktuella objekt. Det vet vi inte. För att veta det och veta om den värdering som publicerats i dagens tidning är korrekt utifrån marknaden så behöver man använda sig av ett anbudsförfarande där fler intressenter av att köpa dessa fastigheter får möjlighet att lägga ett anbudNär vi får ett resultat av det så vet vi vad marknadspriset är på riktigt.”

Häpp. Agestav fortsätter med att kräva en öppen process för att ingen ska kunna misstänkliggöras för att gå någon annans ärenden. Det är vad jag hävdat länge.

Magnus Edström får svårt att hålla fast vid den sekretesstämpel som säkert skulle falla om någon prövade den. Han tycks för övrigt ha fått kalla fötter i dag, efter att i en VLT-kommentar sagt att det var olämpligt av en ledamot i fastighetsnämnden att läcka uppgifter. Om läckan finns där så är Edström förhindrad att ens försöka ta reda på det. Han begår då ett grundlagsbrott.

Någon har kanske talat om det för honom, eftersom uttalandet, som finns på vlt.se, nu är ändrat till att gälla både politiker och tjänstemän, det vill säga alla i Stadshuset. Då är han så att säga på den säkra sidan och hoppas slippa dras inför rätta för att ha efterforskat en källa.

Jag säger bara en sak.

Varför spelade ni inte med öppna kort från allra första början? Det har eländet har bara börjat. The House of Cards vacklar.

 

På torsdag nästa vecka väntas fastighetsnämnden godkänna det hemliga ramavtalet om Fryx och tre andra skolor, mellan kommunen och Niclas Ericssons fastighetsbolag Imperia Invest. Nämnden och dess ordförande Magnus Edström (MP) fortsätter att agera bakom fördragna gardiner. Utan insyn. Det är märkligt.

Om man inte har något att skämmas för så borde alla siffror upp på bordet. För det kan väl inte vara så att Imperia Invest dikterat villkoren. Jag vägrar tro det.

Här är de hemliga siffrorna som Stiftelsen Fryx och andra intresserade inte får se: Fryxellska skolan, ritad som flickskola av Erik Hahr 1902, värderas till 130 miljoner. Skepparbacksskolan, stadens första folkskola från 1870-talet, åsätts värdet 11 miljoner (i det ingår förmodligen även den lilla Mariabergsskolan tvärs över gatan). Fridnässkolan, inrymd i järnhandlare Axel Hygrells pampiga Stora Fridnäs från förra sekelskiftet (ett av Hahrs förstlingsverk), värderas till någonstans mellan 5 och 6 miljoner.

Jag kan inte bedöma skäligheten, men det verkar som om Imperia Invest gillar prisläget och räknar med en god framtida avkastning, dels baserad på gamla och nya skolhyror, dels baserad på en exploatering för bostäder på skoltomterna på ömse sidor om Hållgatan. Skepparbackskolan kanske byggs om till kontor.

Jag antar att Stiftelsen Fryx kommer att erbjudas lokaler i det nuvarande skolhuset och i det nybygge som Imperia Invest planerar och erbjuder kommunen som lockbete i affären. Imperia Invest bygger en ny skola att hyras ut till kommunen för eleverna från Fridnäs och från de allt barnrikare kvarteren ovan Oxbacken.

Politikerna slipper de återkommande hyresdiskussionerna med Stiftelsen Fryx, de hyrorna tar Imperia Invest hand om, till Stiftelsens förskräckelse.

Politikerna slipper också investera i en ny skola och eftersom mandatperioderna bara är på fyra år så behöver de inte räkna på utfallet av det långsiktiga hyresavtal som ska tecknas med Imperia Invest. Hur långt är förstås hemligt.

Lika hemligt är vilka utrymmeskrav som ska ställas på den nya skolan och vad som händer om kommunens elevantal sjunker om några år.

Ingen annan part än Imperia Invest får vara med och leka i det här skolspelet, ty det var Niclas Ericsson som kom med idén, och en så försigkommen entreprenör ska förstås ha första tjing. Allt är hemligt, alltså även de siffror jag redovisade nyss. Jag kan också påminna om att det var här på denna blogg som de första uppgifterna läckte ut om vad som var på gång, för något år sedan. Ingen kommunal information fanns eller förbereddes om diskussionerna i de slutna rummen.

Det kan förstås bli bra. Jag hoppas det blir bra. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför öppenheten måste åsidosättas, och varför de styrande i Stadshuset ger sig in i affärer som kan misstänkliggöras. Ta det här med lagen om offentlig upphandling. Den tillåter att en kommun säljer fast egendom utan att ta in olika anbud, vad jag förstår. En affär av Fryx storlek måste dock beslutas av fullmäktige, så en del av avtalets hemligheter måste uppenbaras för de folkvalda. Eller?

Men kommunen kan inte ”köpa” en skola för framtida bruk, med hyresavtal och sådant, utan att ta in anbud från olika intressenter. Hur löser man då det? Det är ju redan bestämt att det är Imperia Invest som ska hyra ut sin skola långsiktigt till kommunen. Vad jag förstår har Stadshusets kluriga jurister rekommenderat ett upplägg i den här stilen:

Kommunen låtsas att den vill bygga en ny skola i egen regi på Mariaberget och lämnar ut byggprojektet på anbud till stadens byggfirmor. Sedan väljer man ett anbud, slår in byggprojektet i ett paket och överlåter/säljer hela rasket till Imperia Invest, med hyresavtal och allt. Att sälja går ju bra, enligt upphandlingslagen. Imperia Invest övertar rollen som byggherre, finansierar det hela och räknar med en framtida avkastning.

Simsalabim.

Hur byggrätterna vid Hållgatan ska fixas fram vet jag inte. Jag vet bara att det inte finns några detaljplaner eller då, men att man i Stadshuset under hand har tittat på var Imperia Invest kan få bygga bostäder. Under hand är orden för dagen.

Det är dags att lägga fram de exploateringskorten på bordet också. Spelet om Fryx ingår inte som ett avsnitt i den amerikanska teveserien House of Cards, där makt och omoral går hand i hand. Våra politiker är valda till vårt gamla parlamentet i Aros, där öppenheten hittills varit ett signum. Och inte ett nödvändigt ont.

 

Ibland blir det för mycket. Ibland måste jag bara blogga. Låt oss börja med VIK Hockey och ”plan B”. Här har vi en idrottsklubb som avsiktligt levde över sina tillgångar, missade playoff och stod där med mångmiljonskulder. Än en gång hotade konkurs. Jag minns hur det var förra gången och hur mycket skäll vi fick på VLT-sporten för att vi berättade vad som hände då och om alla turerna med Skatteverket. Det var på något sätt som om det var vårt fel att det gick som det gick.

VLT försöker hänga med alla turer nu också, men det tycks vara svårt. Jag förstår dem. Det är inte lätt att reda ut vad som händer när föreningen bara säger A men inte B.

VIK har försökt få ut så mycket som möjligt av skattebetalarna, med hjälp av den statliga lönegarantin och förhoppningar om avskrivna kommunala hyror. Konkurs sägs hota om inte klubben kan visa upp en miljon i kassan för att få ny elitserielicens. Hur ska det då gå med alla målvakter och backar och forwards som står på tur att intervjuas i den oändliga raden av silly season-artiklar?

Skatteverket anade att någonting var lurt. VIK hade uppenbarligen en ”plan B” och varför ska då skattebetalarna stå för två miljoner i lönegaranti till köpta spelare som nu jagar andra jobb? Räcker det inte med de uppåt 800 000 kr i arbetsgivaravgifter som staten måste stå för, enligt regelverket. Skatteverket kräver alltså lönegarantipengarna tillbaka.

Samma sak med kommunen, som visserligen lovade ett ackord på hyror med ena handen, men snabbt tog tillbaka med den andra genom att dra in kommande elitstöd.

Detta sammantaget hade räckt för en konkurs, om det inte vore för denna hemliga ”plan B” som ingen utomstående fick ta del av, så länge hoppet fortfarande fanns om mer stöd från det offentliga. Men nu finns ingen återvändo. Planen sätts i verket. Över en natt finns de saknade miljonerna där.

Vem eller vilka har väntat i det längsta med att öppna plånboken?

Det är nog fler än jag som gissar att ”plan B” egentligen borde skrivas som ”plan L”. Vem annars än en av hockeyvärldens bästa backar genom tiderna skulle ha råd och VIK-hjärta nog att hjälpa klubben i elfte timmen?

Krickorna som dansar kring honan i Asköviken har inget med texten att göra. Men det kan man kosta på sig som bloggare.

Krickorna som dansar kring honan i Asköviken har inget med texten att göra. Men det kan man kosta på sig som bloggare.

 

Så var det fastighetsnämnden och dess ordförande Magnus Edström (MP). Finns det ingen jurist i Stadshuset som kan läsa högt ur lagen om allmänna och offentliga handlingar?. Om man får tro VLT, och det ska man väl, så har Edström vägrat att offentliggöra den värdering av Fryxellska skolan som lämnats till Imperia Invest, bolaget som vill köpa Fryx. Det är Stiftelsen Fryx som vill se underlaget, men Edström påstår att värderingen inte blir offentlig förrän affären slutförts. Det är häpnadsväckande. En värdering är att likna vid ett anbudsunderlag som lämnas till alla som vill ha det. Materialet är redan allmänt, eftersom det delgetts Imperia Invest. Det är därmed också offentligt. Sekretess under en pågående affär gäller bara de anbud som lämnas in till kommunen.

Jag måste erkänna att jag inte fattar vad som händer.

Apropå att inte fatta. Hur kan kommunalrådet Anders Teljebäck (S) ställa sig bakom och försvara en konserthuschef som ger sig på en ideellt arbetande vänförening och slänger deras material i papperskorgen? OK, formellt bestämmer chefen över vad som händer i Konserthuset, men nån måste väl tänka efter vad konsekvenserna blir? Kopierade tidningsartiklar, som är kritiska mot en konserthusledning måste en konserthusledning och en politisk ordförande tåla. Annars är det illa.

 

Lars Gustafsson dog i natt, 79 år gammal. Den här bilden tog jag när han besökte Västerås humanistiska förbunde 2007.

Lars Gustafsson dog i natt, 79 år gammal. Den här bilden tog jag när han besökte Västerås humanistiska förbund 2007.

 

Jag tyckte han såg skröplig ut senast jag såg honom i Stockholm för några månader sedan. Men sedan hörde jag hans knarriga stämma i radion och jag läste hans kommentarer på Facebook om det senaste fina priset i Polen. Lars Gustafsson skulle ju fylla 80 senare i år. Inte kunde väl han bara lämna oss så där.

Det kunde han.

Lars Gustafsson dog i natt, natten till söndagen den 3 april, efter en kort tids sjukdom som det brukar heta i dödsnotiserna. Jag har svårt att acceptera det, jag hade velat prata med honom om dikter och romaner som jag läst, jag har läst allt (utom de språkfilosofiska utläggningarna om Wittgenstein) och jag har allt han skrivit, det allra mesta i originalutgåvor. Böckerna kräver en egen bokhylla. Den står utanför vårt badrum. Jag har för vana att greppa en Gustafsson varje gång jag ska tillbringa mer än en minut i badrummet.

Senast i morse läste jag dikten Fåglarna ur diktsamlingen med samma namn från 1984. Där skriver han:

”Min grav syns ännu inte någonstans.
Och alltså svävar också jag:
vilar, mig själv ovetande,
vilande med de vilande,
och, kanske också, utan att veta det,
död med de döda.”

Hans lyrik är sådan. Han vandrar över kyrkogården i hemstaden Västerås, tittar på gravarna och gravarna för dem som ännu lever och ser att inget skiljer dem från de redan dödas. Och återigen börjar trastarna tala efter regnet, återigen kör de blåa bussarna uppför Oxbacken, återigen pickar gråsparvarna på de ännu inte asfalterade gatorna i barndomens kvarter vid Frankegatan, där pappa Einar trampade iväg för att sälja symaskiner och där den unge Lars gick till läroverket för att visa sin intellektuella överlägsenhet och lillgamla stil, som imponerade på de flesta utom på den fysiklärare som han i sina böcker skulle kalla för Ondskan personifierad.

Lars Gustafsson lämnade aldrig någon oberörd. Jag blev först tillfångatagen i hans litterära värld när jag läste Yllet i början av 1970-talet. Då hade han redan gett ut många tiotals böcker och hans berömmelse hade gett honom så många lagrar att han kunde koka soppa på dem, som han själv uttryckte det.

Jag läste hans romaner, jag läste hans lyrik. Jag läste om morbröderna som ständigt spelade kort i nåt hus bortåt Ramnäs, jag stannade till vid bilder av höstliga rökar och det torra ljudet av yxhugg. jag såg framför mig pojkarna i röda luvor som drog slädar över vita isar och jag återsåg gärna minnets gröna buteljglas som stack upp ur jorden som förflugna tankar.

Jag förundrades över hans romanfigurer. Som Bernhard Foy, som Herr Gustafsson själv och som den där frisören Windy i Texas. Jag läste boken om henne på nytt, i portioner här hemma i badrummet. Det tog mig några veckor. Jag insåg att Windys berättelse var ännu märkligare än första gången jag läste den.

Förteckningen över Lars Gustafssons verk tar flera sidor i anspråk. Han fick de flesta priser utom det pris som han kanske helst ville ha: Nobelpriset. Det gick i stället till hans generationskamrat och vän sedan tiden i Västerås, Tomas Tranströmer. Tänk att båda dessa storheter har skrivit om Västerås, om orgelkonserter i domkyrkan och om bandy på Arosvallen.

Det blir tomt, det blir tyst. Lars Gustafsson skrev en säregen diktsamling, kallad Världens tystnad före Bach, där han undrade hur världen såg ut före Triosonatan i D,  ett Europa av stora tomma rum utan genklang, ödsligt belägna kyrkor där aldrig Påskpassionens sopranstämma i hjälplös kärlek slingrat sig kring flöjtens mildare rörelser,

”stora milda landskap
där bara gamla vedhuggare hörs med sina yxor
det friska ljudet av starka hundar om vintern
och – som en klocka – skridskor som biter i glanskis;
svalorna som svirrar i sommarluften
snäckan som barnet lyssnar till
och ingenstans Bach ingenstans Bach
världens skridskotystnad före Bach”

Nu vet vi hur världen blev efter Bach, men vi vet inte hur världen blir efter Herr Gustafsson. Annat än att den blir tystare, och tristare.

världens tystnad före bach

Den store har talat: "Finalen ska spelas på Tele2 Arena om ni frågar mig."

Den store har talat: ”Finalen ska spelas på Tele2 Arena om ni frågar mig.”

 

Jag har skrivit om bandyfinalen ett par gånger nu. Jag har längtat tillbaka till folkfesten på Studenternas, långt från de ekande inomhushallarna i Stockholm med sina svindyra priser. Jag har fått medhåll. I kommentarerna på Facebook har vi drömt oss tillbaka till vårsolens glans på utomhusarenan i Uppsala, alltid med storpublik. Andra debattörer har skrivit i allehanda medier.

Men ju mer jag lyssnat, desto svårare får jag att stå för min nostalgiska dröm. Det började med att jag mötte VSK:s hedersordförande Karl-Erik Eckemark som fortfarande har goda försänkningar inom Bandyförbundet. ”Du kan glömma Studenternas”, sa han. ”Arenan ska rivas”. Uppsala ska bygga en ny fotbollsarena och bandyn ska få en hall. Man kan inte behålla bandyplanen på Studenternas för en enda match. Det loppet är kört.

Vilda fantasier om en återgång till Stockholms stadion får stoppas i byrålådan på en gång. Och, om sanningen ska fram, finns det väl ingen utomhusarena som passar för en bandyfinal.

Det får nog bli inomhus i alla fall. Jag blev övertygad i dag. Först skrev Andreas Bergwall på Facebook att man inte ska överdriva publiken i Uppsala Vid tio av de 22 finaler som spelades där var det fler än 20 000 åskådare, och sju av de gångerna var Hammarby ena parten. Den normala publiksiffran i dag, när Hammarby inte spelar, ligger runt 15 000 och 18 000, ungefär som i Stockholm. Det kan bli fler om förbundet funderar på marknadsföring och prisbild. Familjeläktare? Ungdomslagssektion?

Bergwall slår fast, med samma bestämdhet som när han parerar ett närskott från Daniel Andersson: ”Finalen SKA spelas på Tele2 Arena om ni frågar mig. Eller vill vi riskera att det är 15 grader och ospelbart?”

På lunchen pratade jag med Micke Carlsson. Han var inne på samma linje. Isen inomhus var inte alls så dålig som somliga hävdade. Isen på Studenternas var inget underverk. ”Jag tycker vi ska fortsätta på Tele2 Arena”, sa guldtränaren.

Jag böjer mig, lydigt, men står fast vid att arrangemanget måste bli bättre. Biljetterna måste bli billigare och det måste självklart finnas ordningsvakter som håller klackarna i styr, och på något sätt måste man få stopp på en eländiga pyrotekniken som kan störa en hel match. Och varför spela löjlig musik under spelavbrotten, när klackarna annars skulle få en chans att sjunga?

 

 

Dagen efter

Dimman lättade aldrig.

Dimman lättade aldrig.

 

Det kändes tomt efter bandyfinalen igår. VSK hade vunnit, det grönvita jublet visste inga gränser. Jag var glad, förstås, men det kändes ändå tomt. Inte för att det var en dålig match, tvärtom. Villa bjöd högklassigt motstånd, VSK fick slita med alla i försvar, nästan alla i anfall, en för alla, alla för en. Arbetsinsatsen var lysande, jag blev trött bara av att titta på. Tuffast var det när Villa gått upp till 2-2 och styrde spelet. Stefan Edberg bänkades för att inte riskera en tredje utvisning och rött kort. Joneby spelade vänsterback och VSK tappade kraft på mitten. Ändå orkade dom.

Det har ordats tillräckligt om Andreas Bergwalls matchavgörande dubbelräddning, först på Daniel Anderssons närskott efter genomdribblingen, sen skridskoparaden på Jesper Erikssons retur. Osannolikt. VSK avgjorde sedan med eleganta mål. Ted Bergströms inåkande hörna har han tränat länge på. Simon Janssons passning bakom ryggen till Tobias Holmberg och Hompas distinkta skott var bara det värt entrépengen.

Entrépengen! Där har vi en anledning till känslan av tomhet efteråt. Det är inte vettigt att man ska betala 690 kr för en hyfsad plats i arenan. Jag snålade och betalade 450 kr för en dålig plats i kurvan bakom en skymmande sarg och än mer skymmande bollpojkar som inte hukade sig.

Inomhusarenorna i Stockholm har blivit ett bomskott för bandyn. Jag är övertygad om det. Närheten och känslan från Studenternas är som bortblåst. Där blåste till och med rökbomberna bort, inomhus ligger dom kvar som en irriterande slöja under hela matchen. Varför tillåts fansen bränna av de där bengalerna? Varför ryter ingen till? Jag vet, fansen är värdefulla, dom betyder mycket, men dom ska inte få förstöra för andra. Var fanns läktarvakterna? Varför släcker man inte skiten? Varför???

Klack på isen, flera minuter kvar att spela.

Klack på isen, flera minuter kvar att spela.

 

Och så det här med att springa in på isen när det är flera minuter kvar. Hur korkad får man vara bara för att man hejar på VSK? Var fanns arenans vakter? Fanns det nån polis där överhuvudtaget? Hade inte klacken några egna ordningsmän? Domaren borde ha stoppat matchen och röjt bort alla som hade klättrat över läktarstaketet. Dom tilläts stå kvar alldeles vid isen, framför skyddsnäten. Obegripligt. Ingen enda vakt syntes till. Bergwall, Joneby och Bruun fick mota undan folk.

Det där oskicket har förstås inget med Studenternas att göra, men det bidrog till den dåliga känslan.

Förlåt, VSK. Jag älskar er, jag älskar klacken, men jag kan inte acceptera att inte reglerna följs.

Och, sammanfattningsvis, det är dags att ta tillbaka bandyfinalen till folket. Till Uppsala eller till någon annan utomhusarena där man inte behöver uppleva den ekande tomheten av en halvtom och dyr hall där en plastmugg med 3,5 procents öl kostar ohemula 69 spänn.

Bandyfinalen håller på att dö. Leve bandyfinalen!

 

 

Jubel efter det nittonde guldet. Efter nitton kommer tjugo.

Jubel efter det nittonde guldet. Efter nitton kommer tjugo.

 

Jag är bandynörd, det vet ni. För en vecka sedan blev jag skogstokig på hur lokaltidningen behandlade bandyn och säsongens största idrottsliga evenemang. Jag fattade inte hur ishockeyn, som misskött ekonomin, kunde få nonsensartiklar om silly season och stöd från pizzerior medan granskningen uteblev av hur den statliga lönegarantin skulle användas till lönerna för floppande spelarköp.

Nu, en vecka senare, ser det bättre ut. VLT har stegrat intresset inför lördagens bandyfinal med dagliga artiklar, till och med uppslag, om VSK och om marschen mot det tjugonde guldet. Tidningen har inte heller dragit sig för att prata med motståndarna i Villa Lidköping. Bra. Nu väntar vi bara på den självständiga analysen av varför finalen gick som den gick.

Och tidningen har äntligen gett sig på ekonomin och de häpnadsväckande lönerna i VIK. När VIK beviljades rekonstruktion av tingsrätten, och statlig lönegaranti för en åtminstone en månad, blev allt det offentligt, som klubbledningen helst inte ville tala om alls. VLT satte den frilansande Håkan Slagbrand på jobbet. Han har varit med förr. Slacke vet hur en granskande slipsten ska dras.

Ni har säkert redan tagit del av listan på spelarnas månadslöner, som i flera fall ligger runt 100 000 kronor. Ett par av vinterns floppvärvningar hör till de välbetaldas skara. VIK-ledningen har kommenterat med att månadslönerna ser högre ut än vad de är, eftersom de var lägre i början av perioden och sedan höjdes. Sak samma. Det är osannolikt höga löner som nu statskassan ska stå för.

Är det rimligt att hänga ut spelare, tränare och kanslipersonal med namn och löner? Ja, men de lägre betalda, särskilt inom administrationen, hade kunnat buntas ihop till en grupp med snittlöner. Allmänintresset kan knappast motivera den detaljrikedomen. Trots allt är det bra med öppna fönster som vädrar ut hysch-hyschet.

Leksands IF anmälde Falu Kuriren till för ett liknande publicering 2013. Pressens opinionsnämnd hade inget att invända mot publiceringen av namn och inkomster. Men tidningen fälldes för att den påstått att ”skattebetalarna” skulle stå för notan via den statliga lönegarantin. Här gäller det för VLT att hålla pekfingrarna i styr. PON menade, i likhet med Leksand, att den statliga lönegarantin inte finansieras av skattemedel utan av arbetsmarknadsavgiften, som är en del av arbetsgivaravgiften. Jag håller inte med PON.

Man  kan självklart hävda att pengarna kommer från oss alla skattebetalare, eftersom avgifterna går in i statskassan, utan öronmärkning, och sedan betalas ut vid behov. Om inte hela avgiftssumman används kan pengarna alltså användas till annat, som barnomsorg och äldrevård. Vi skattebetalare har alltså ett självklart intresse av att så litet som möjligt går ut från statskassan till lönegarantier. Men PON var formalister. Kör på, VLT! Jag gillar det, som skattebetalare.

Så var det det där med bandy, erkänner att det blev mycket hockey. I morgon tar jag tåget till Stockholm. Jag ska träffa en gammal god vän, vi ska äta något gott, och kanske skölja ner det med något lika gott, och sedan bege oss till Tele2 Arena. Jag är förvånansvärt nog inte nervös än, jag litar på att VSK inte spelar på samma sätt som i de två seriematcherna mot Villa, när målen trillade in bakom Bergwall på de mest underliga och häpnadsväckande sätt.

I morgon håller VSK tätt, på ett annat sätt, det är jag övertygad om. Och i morgon blir det köra av. När VSK både ångar på OCH tänker på defensiven är det inte många lag som hänger med. Problemet, och det är väl det stora problemet, är att detta spel kräver ett tempo och ett slit som inte ens VSK förmår klara av i mer än max en halvtimme varje halvlek. Sedan kommer tröttheten, och öppningarna för motståndarna. Håll ut, VSK, håll ut!

Jag var på konsert igår, med Sinfoniettan och med Elin Rombo som sopransolist. Under den avslutande Mahler-symfonin var det vackert som en vårdag. Ändå kom jag på mig att sitta där och fundera på vem som ska få spela av Jacob Bucht och Janne Rintala. En av dom måste kliva åt sidan i finalen. Lika trist för vem av dem det än blir. Tänk att spela matcher en hel säsong, inte alla men regelbundet, och sedan inte få vara med i den allra sista matchen.

Jag frågade hedersordföranden Karl-Erik Eckemark, som också var i Konserthuset, vad han trodde. Vem får spela? Eckemark trodde sig veta vem det blir. Jag säger det inte. Jag kan bara konstatera att Janne Rintala avgjorde finalen i fjol. Å andra sidan har han spelat en final redan…

Mitt tips? Alla med grönvita hjärtan tippar VSK. Det gör jag också, men jag garderar med Johan Esplund och Daniel Andersson. Bäva månde backlinjen.

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 80 andra följare