Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Förra veckan hände något som inte uppmärksammats särskilt mycket i medierna här i Västerås. Om ens alls.

ABB sålde sin hela sin globala verksamhet för högspänningskabel, med bas i Karlskorna, till det danska kabelföretaget NKT Cables för 8,9 miljarder kronor.

Jag kan bara gissa vad ledningen för svenska ABB tycker om detta. Kablarna är ju Aseahistoria. När Sigfrid Edströms Asea köpte Nya Förenade i Ludvika 1916 startades en teknisk utveckling som kopplades till Liljeholmens kabelfabrik i Stockholm, också den inköpt av Edström 1916.

Aseaforskaren Uno Lamm löste den tekniska knut som gjorde att Asea blev först i världen med att överföra högspänd likström över havet, eller snarare under havet. Gotlandskabeln, som drogs mellan Västervik och det gotländska fiskeläget Ygne 1954, blev en världssensation. Aseas teknik HVDC (High Voltage Direct Current) blev ett begrepp och den ena stora ordern följde på den andra.

 

Den klassiska bilden när Aseas kabel når fram till Gotland 1954. Foto: Vattenfalls arkiv.

Den klassiska bilden när Aseas kabel når fram till Gotland 1954. Foto: Vattenfalls arkiv.

 

Liljeholmens kabelfabrik blev Asea Kabel, sedan ABB High Voltage Cabel på 1990-talet, med fabrik i Karlskorna. Där fick de 900 anställda förra veckan veta att ABB ska sälja alltihop.

Varför? Verksamheten går bra och har gamla Aseatraditioner. ABB:s Sverigechef Johan Söderström sa förra veckan, när nyheten släpptes i Karlskrona, att ”när vi analyserar framtiden menar vi att den här verksamheten skulle passa bättre med en ägare som är specialiserad på kabel.”

Det kan inte ha varit lätta beslut för Söderström att verkställa, han som tidigare varit chef i Ludvika. Nästa steg i denna ”renodling” av ABB kan ju mycket väl gå ut över ABB Power Grids i Ludvika, dit kablarna i Karlskrona hör. Bakom kabelförsäljningen finns ett annat spel, med betydligt högre insatser. Det kan vara första steget mot en försäljning av hela ABB Power Grids i det av Aseatraditioner så präglade Ludvika.

Power Grids betyder förresten kraftnät.

En avstyckning av hela Power Grids har förespråkats av Christer Gardells aktivistfond Cevian, som numera är näst största ägare i ABB. Bara Wallenbergs Investor är större ägare. Saken kommer upp på bordet på den med spänning emotsedda kapitalmarknadsdagen i Zürich på tisdag nästa vecka, den 4 oktober.

Detta spel med historiska insatser övergår min horisont. Jag vet knappt vad en ”aktivistfond” är. Jag vet bara att det som en gång var Asea inte längre finns. Men det är ju en sanning som vid det här laget är 28 år gammal.

 

 

 

 

Året då Asea tog fart

Måndagen den 5 september firar ABB att bolagets forskningslaboratorium firar 100 år. Det kallas förstås inte laboratorium längre, utan Corporate Research. Men det har sina anor från det lilla laboratorium som Asea byggde upp inne på gården i industrikvarteret Mimer 1916 för att testa olika materials hållbarhet.

Det blev början till något riktigt stort.

Evenemanget på måndag, som gästas av kungen och energiministern, uppmärksammas i dag av lokaltidningen i en anspråkslös enspaltare intill en maffig femspaltare med bild om ett klädföretag börjat sälja kläder på nätet via snapchat. I enspaltaren sägs att gästerna till jubileet får se flera av de forskningsinnovationer ”som ABB tagit fram under de senaste 100 åren”. ABB har funnits sedan 1988. Från 1916 fram till fusionen med Brown Boveri var det Asea som stod för forskningen i Västerås.

 

Asea byggde upp sitt forskningslaboratoriumi Gula Borgen, som en gång var arbetarnas Folkets hus i Mimerkvarteret. Foto: Länsmuseets arkiv.

Asea byggde upp sitt forskningslaboratoriumi Gula Borgen, som en gång var arbetarnas Folkets hus i Mimerkvarteret. Foto: Länsmuseets arkiv.

 

Det började alltså 1916. Första världskriget hade gett Asea ett rejält uppsving. Verkstäderna gick för fullt. Direktören Sigfrid Edström insåg att tiden var mogen för strategiska uppköp av företag som antingen konkurrerade med Asea eller som behövdes i produktionskedjan. Marcus Wallenberg sr i Enskilda Banken, som var Aseas ”husbank”, tvekade och varnade Edström för förhastade köp. Men Wallenbergarna och deras bank ägde inte längre aktier i Asea och Sigfrid Edström bestämde på egen hand.

Alltså köpte han Surahammars Bruk med den viktiga elektroplåten, Nya Förenade Elektriska i Ludvika med de lika viktiga transformatorerna och utrustningen för kraftöverföring, Stal i Finspång med ångturbinerna och Liljeholmens Kabel i Stockholm.

Det blev mycket material som skulle testas och det nya laboratoriet i Mimerkvarteret fick massor att göra. Efter några år flyttades verksamheten till den så kallade Gula Borgen, byggd strax före sekelskiftet inne i Mimer som Aseaarbetarnas eget Folkets hus. Vid mitten av 1930-talet uppfördes ett nytt laboratorium på samma plats, ett hus som senare byggdes ut till fem våningar.

Runt 1950 flyttades laboratoriet till nya och moderna lokaler på Tegnérområdet, vid det som senare blev Emausmotet på E18. Där finns Corporate Research nu och där ska man fira hundra år av teknisk forskning och utveckling. HVDC-tekniken är kanske mest känd, den högspända likströmsöverföringen som blev världsledande och där det 1916 inköpta Ludvika spelade en stor roll, med tekniker som Uno Lamm, son till Sigfrid Edströms ungdomskompanjon i konsultbranschen, Fredrik Lamm.

 

Runt 1950 byggdes nya lokaler för laboratoriet på Tegnérområdet, där de gamla arbetarbostäderna ännu låg kvar. Foto: Länsmuseets arkiv.

Runt 1950 byggdes nya lokaler för laboratoriet på Tegnérområdet, där de gamla arbetarbostäderna ännu låg kvar. Foto: Länsmuseets arkiv.

 

I laboratoriet har man under åren testat och utvecklat system med mystiska namn som synkrona reluktansmotorer och elektromagnetiska omrörare. Liksom förstås de brandgula robotar som så nära förknippats med Asea och ABB.

Jag får buga och tacka för all forskning och utveckling, till gagn för Asea, ABB och för Västerås.

 

HVDC är en av de främsta innovationerna. Foto från ABB:s hemsida.

HVDC är en av de främsta innovationerna. Foto från ABB:s hemsida.

Jag bugar också och tackar Sigfrid Edström, som drog igång alltihop, och tillägger egoistiskt att jag fortfarande har kvar några tiotal exemplar av biografin Direktörernas direktör, som kom förra året och är slut på förlaget. Mejla mig så gör vi upp om pris (alltid extrapris!) och leverans, e-post: mailto: anders.lif@telia.com.

 

Biografin om Sigfrid Edström utkom i mars 2015.

Biografin om Sigfrid Edström utkom i mars 2015.

 

Hej där, är ni kvar därute i världen bortom bloggandet. Nu är det dags igen. Inte för nya turer om Fryxellska skolan (den affären lär förresten knappast bli av efter vårens turbulens), utan för dagens nyhet att bostadsbolaget Mimer ska köpa Klippanfastigheten längs Kungsgatan, alltså Blue Moon Bar och det som var Klipper Hotel, för att riva och bygga bostäder.

 

Klippan innan den blev Blue Moon Bar. Nu ska etablissemanget rivas. Foto: vykort.

Klippan innan krogen blev Blue Moon Bar. Nu ska etablissemanget rivas. Foto: vykort.

 

Mimer tänker sig att riva och bygga ett nytt bostadshus i tre till sex våningar, de lägsta delarna mot öster, ner mot Slottsgatan. Femtiofem nya lägenheter plus femton ombyggda. Mimer vill också bygga om sitt gamla huvudkontor intill Klippans parkering till bostäder. Kanske behålls hotelldelen av Klippanfastigheten för att byggas om i stället för att rivas.

Kommunstyrelsen har gett Mimer klartecken att köpa fastigheten, eller rättare sagt aktierna i fastighetsbolaget Gurkstaden som i sin tur ägs av Baldakinengruppen, ett dotterbolag till den framgångsrika Stureplansgruppen.

Pris: 40 miljoner kronor.

Ingen detaljplan som tillåter rivning och nya bostäder finns, men vi får väl utgå att Mimer får en detaljplan vad det lider. Vem kan säga nej, när köpet redan genomförts? Överlåtelsen sker vid årsskiftet, Blue Moon Bar får vara kvar tills dess.

Så här berättade jag om historien bakom Klippan/Blue Moon Bar i en VLT-text för några år sedan:

Blue Moon Bar, mellan Klippans parkering och Kungsgatan, hette tidigare Hotell och restaurang Klippan. Det var ett populärt dansställe för de som i dag är i medelåldern eller äldre. Onsdagsdanserna var särskilt välbesökta. Det klassiska nöjesetablissemanget har faktiskt anor tillbaka till 1751, samma år som Adolf Fredrik blev kung, han som dog tjugo år senare efter att ha ätit en supé med hummer och semlor.

Om Adolf Fredrik besökte Klippan vet vi inte, men kungarnas Eriksgata passerade Kungsgatan (därav namnet!) och placeringen var utmärkt för en krögare som ville ta emot kungligheter. Platsen är så väl vald att det kan ha funnits någon form av gästgiveri och krog där även före den stora stadsbranden 1714. Klippan låg nära torget med sina handelsbodar och granne med Nikolaikyrkan i det kvarter som gränsar mot Stora gatan.

 

Klipper Hotel, tidigare Hotell Klippan, stängde förra året. Nu blir det bostäder här. Bilden med snösvängen är tagen av Ernst Blom, finns i Länsmuseets arkiv. från

Klipper Hotel, tidigare Hotell Klippan, stängde förra året. Nu blir det bostäder här. Bilden med snösvängen är tagen av Ernst Blom, finns i Länsmuseets arkiv.

 

Klippan har byggts om och till flera gånger. Den långa envåningsbyggnad, som än i dag dominerar fasaden mot Kungsgatan mitt emot VLT:s tidningshus, uppfördes 1876. Den kallades då för Möllers salong, döpt efter källarmästaren. I en trädgård fanns paviljonger, skjutbanor och kägelbanor. Längre ned, i hörnet vid Slottsgatan, byggdes 1882 en hotelldel som idag används under namnet Klipper Hotel. På 1930-talet byggdes trädgården över och blev till Klippans restaurang som via en arkad knöts samman med Möllers salong. En del av dagens parkering norr om restaurangen var på den tiden minigolfbana. Under många år fanns en pergola med uteservering innanför planket närmast Källgatan. Den är numera överbyggd med senare tiders entré till Blue Moon Bar.

 

 

Jag var en av de många som föddes strax efter slutet av det senaste världskriget. Europa hade plågats av stora krig med trettio, fyrtio års mellanrum, sekel efter sekel. Generationer av ungdomar hade skickats ut på slagfälten.

När jag var sex år bildades en organisation för att gemensamt kontrollera produktionen av kol  och stål. Kol och stål används för att tillverka vapen. Det var grundtanken, om någon glömt det.

Ingen, ingen kan påstå något annat än att det som sedan blev EU är ett fredsprojekt. Jag har snart levt mitt liv klart, jag och mina barn har fått leva i ett Europa med fred. Och med allt öppnare gränser.

Detta fredens Europa, där man sitter vid förhandlingsborden i stället för att rita kartor för hur arméer ska förflytta sig, har beskyllts för att vara odemokratiskt och elitistiskt. Kritiker från alla politiska håll har hånat fredsprojektet för alla dess misstag.

I stället för att fortsätta föreslå förändringar och förbättringar i gemenskapens namn har man misstänkliggjort och dömt ut. Vi, folket, sägs ha blivit påtvingade ett projekt av en elit. Vi, folket, anses inte förstå vårt bästa.

Riktigt vad vårt bästa skulle vara har jag inte förstått. Blir miljön och naturvården bättre om de gamla nationsgränserna hävdas? Blir brottsbekämpningen effektivare? Blir handeln och varutbytet bättre? Blir det lättare för människor att söka sin framtid i Europa om EU bryts sönder?

Jag förstår inte britterna, som nu i sann demokratisk anda, som det heter, har fått vädra sitt missnöje med allt och röstat för ett utträde ur det som är ett historiskt lyckat fredsprojekt.

Jag tittar på bilden av gulärlan i Asköviken som jag tog igår. Gul mot blå himmel. EU har inte hindrat mig från att vifta med blågula flaggor. Men EU har hjälpt till med att restaurera våtmarken.

Ovanför gulärlan flög Ryanair, ett bolag utan kollektivavtal som ogenerat utnyttjar det gränslösa och internationaliserade luftrummet. Vi måste fortsätta att bekämpa frihetens avarter, men vi ska förstås inte återgå till den tid när det var mer naturligt att krigsflygplan flög över Asköviken.

Det är en sorglig morgon, denna disiga midsommarafton.

I går berättade jag om det hemliga ramavtalet som förbereds mellan Västerås stad och Imperia Invest om försäljningen av Fryx. Jag hade siffror och jag hade uppgifter om hur staden tänkte krångla sig förbi kravet på offentlig upphandling (av en skola).

Jag klagade än en gång på hemlighetsmakeri och bristen på insyn, i en affär som jag var den förste att berätta om för mer än ett år sedan, kanske två. Jag minns bara att det inte fanns några öppna papper då, det gör det fortfarande inte.

Blogginlägget igår, House of Cards eller Parlament i Aros, fick för min blogg rekordhöga läsarsiffror.

VLT, som satt inne med liknande uppgifter, var tvingade att forcera publiceringen och kom med en nyhet senare i går kväll. Väsentliga delar av avtalet saknas dock i tidningens korta artikel.

I dag har det hänt något minst sagt sensationellt. Den osannolika maktalliansen mellan S, MP, C och KD ser ut att spricka. KD-ledaren Amanda Agestav, som är första vice ordförande i kommunstyrelsen, har på sin blogg skrivit att de hemliga siffrorna inte alls borde vara hemliga. Hon kräver också öppna kort i den fortsatta hanteringen.

Häpnadsväckande klokt. Jag undrar om Amanda Agestav förstått hur klokt hon resonerar eftersom det går helt på tvärs med vad den styrande koalitionen förväntas tycka. Fastighetsnämndens ordförande Magnus Edström (MP) hävdar i dagens VLT att sekretessen är nödvändig för att affären inte ska spricka.

Så här skriver Amanda Agestav, läs det innan hon hunnit få på pälsen av någon i den över maktsfären och tvingats modifiera sig:

”Nu har det gjorts en värdering av dessa fastigheter. Denna värdering har presenterats för Fastighetsnämndens fastighetsdelegation. Jag har inte själv tagit del av den. Därefter så finns den publicerad på en annan blogg och i dagens vlt.
En kommun får inte gynna ett enskilt bolag. En kommun måste vara öppen och transparent med hur skattebetalarnas pengar och egendomar hanteras. Det talas i tidningen om en marknadsvärdering. Men en marknadsvärdering förutsätter att det finns en marknad som är intresserad av att köpa aktuella objekt. Det vet vi inte. För att veta det och veta om den värdering som publicerats i dagens tidning är korrekt utifrån marknaden så behöver man använda sig av ett anbudsförfarande där fler intressenter av att köpa dessa fastigheter får möjlighet att lägga ett anbudNär vi får ett resultat av det så vet vi vad marknadspriset är på riktigt.”

Häpp. Agestav fortsätter med att kräva en öppen process för att ingen ska kunna misstänkliggöras för att gå någon annans ärenden. Det är vad jag hävdat länge.

Magnus Edström får svårt att hålla fast vid den sekretesstämpel som säkert skulle falla om någon prövade den. Han tycks för övrigt ha fått kalla fötter i dag, efter att i en VLT-kommentar sagt att det var olämpligt av en ledamot i fastighetsnämnden att läcka uppgifter. Om läckan finns där så är Edström förhindrad att ens försöka ta reda på det. Han begår då ett grundlagsbrott.

Någon har kanske talat om det för honom, eftersom uttalandet, som finns på vlt.se, nu är ändrat till att gälla både politiker och tjänstemän, det vill säga alla i Stadshuset. Då är han så att säga på den säkra sidan och hoppas slippa dras inför rätta för att ha efterforskat en källa.

Jag säger bara en sak.

Varför spelade ni inte med öppna kort från allra första början? Det har eländet har bara börjat. The House of Cards vacklar.

 

På torsdag nästa vecka väntas fastighetsnämnden godkänna det hemliga ramavtalet om Fryx och tre andra skolor, mellan kommunen och Niclas Ericssons fastighetsbolag Imperia Invest. Nämnden och dess ordförande Magnus Edström (MP) fortsätter att agera bakom fördragna gardiner. Utan insyn. Det är märkligt.

Om man inte har något att skämmas för så borde alla siffror upp på bordet. För det kan väl inte vara så att Imperia Invest dikterat villkoren. Jag vägrar tro det.

Här är de hemliga siffrorna som Stiftelsen Fryx och andra intresserade inte får se: Fryxellska skolan, ritad som flickskola av Erik Hahr 1902, värderas till 130 miljoner. Skepparbacksskolan, stadens första folkskola från 1870-talet, åsätts värdet 11 miljoner (i det ingår förmodligen även den lilla Mariabergsskolan tvärs över gatan). Fridnässkolan, inrymd i järnhandlare Axel Hygrells pampiga Stora Fridnäs från förra sekelskiftet (ett av Hahrs förstlingsverk), värderas till någonstans mellan 5 och 6 miljoner.

Jag kan inte bedöma skäligheten, men det verkar som om Imperia Invest gillar prisläget och räknar med en god framtida avkastning, dels baserad på gamla och nya skolhyror, dels baserad på en exploatering för bostäder på skoltomterna på ömse sidor om Hållgatan. Skepparbackskolan kanske byggs om till kontor.

Jag antar att Stiftelsen Fryx kommer att erbjudas lokaler i det nuvarande skolhuset och i det nybygge som Imperia Invest planerar och erbjuder kommunen som lockbete i affären. Imperia Invest bygger en ny skola att hyras ut till kommunen för eleverna från Fridnäs och från de allt barnrikare kvarteren ovan Oxbacken.

Politikerna slipper de återkommande hyresdiskussionerna med Stiftelsen Fryx, de hyrorna tar Imperia Invest hand om, till Stiftelsens förskräckelse.

Politikerna slipper också investera i en ny skola och eftersom mandatperioderna bara är på fyra år så behöver de inte räkna på utfallet av det långsiktiga hyresavtal som ska tecknas med Imperia Invest. Hur långt är förstås hemligt.

Lika hemligt är vilka utrymmeskrav som ska ställas på den nya skolan och vad som händer om kommunens elevantal sjunker om några år.

Ingen annan part än Imperia Invest får vara med och leka i det här skolspelet, ty det var Niclas Ericsson som kom med idén, och en så försigkommen entreprenör ska förstås ha första tjing. Allt är hemligt, alltså även de siffror jag redovisade nyss. Jag kan också påminna om att det var här på denna blogg som de första uppgifterna läckte ut om vad som var på gång, för något år sedan. Ingen kommunal information fanns eller förbereddes om diskussionerna i de slutna rummen.

Det kan förstås bli bra. Jag hoppas det blir bra. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför öppenheten måste åsidosättas, och varför de styrande i Stadshuset ger sig in i affärer som kan misstänkliggöras. Ta det här med lagen om offentlig upphandling. Den tillåter att en kommun säljer fast egendom utan att ta in olika anbud, vad jag förstår. En affär av Fryx storlek måste dock beslutas av fullmäktige, så en del av avtalets hemligheter måste uppenbaras för de folkvalda. Eller?

Men kommunen kan inte ”köpa” en skola för framtida bruk, med hyresavtal och sådant, utan att ta in anbud från olika intressenter. Hur löser man då det? Det är ju redan bestämt att det är Imperia Invest som ska hyra ut sin skola långsiktigt till kommunen. Vad jag förstår har Stadshusets kluriga jurister rekommenderat ett upplägg i den här stilen:

Kommunen låtsas att den vill bygga en ny skola i egen regi på Mariaberget och lämnar ut byggprojektet på anbud till stadens byggfirmor. Sedan väljer man ett anbud, slår in byggprojektet i ett paket och överlåter/säljer hela rasket till Imperia Invest, med hyresavtal och allt. Att sälja går ju bra, enligt upphandlingslagen. Imperia Invest övertar rollen som byggherre, finansierar det hela och räknar med en framtida avkastning.

Simsalabim.

Hur byggrätterna vid Hållgatan ska fixas fram vet jag inte. Jag vet bara att det inte finns några detaljplaner eller då, men att man i Stadshuset under hand har tittat på var Imperia Invest kan få bygga bostäder. Under hand är orden för dagen.

Det är dags att lägga fram de exploateringskorten på bordet också. Spelet om Fryx ingår inte som ett avsnitt i den amerikanska teveserien House of Cards, där makt och omoral går hand i hand. Våra politiker är valda till vårt gamla parlamentet i Aros, där öppenheten hittills varit ett signum. Och inte ett nödvändigt ont.

 

Ibland blir det för mycket. Ibland måste jag bara blogga. Låt oss börja med VIK Hockey och ”plan B”. Här har vi en idrottsklubb som avsiktligt levde över sina tillgångar, missade playoff och stod där med mångmiljonskulder. Än en gång hotade konkurs. Jag minns hur det var förra gången och hur mycket skäll vi fick på VLT-sporten för att vi berättade vad som hände då och om alla turerna med Skatteverket. Det var på något sätt som om det var vårt fel att det gick som det gick.

VLT försöker hänga med alla turer nu också, men det tycks vara svårt. Jag förstår dem. Det är inte lätt att reda ut vad som händer när föreningen bara säger A men inte B.

VIK har försökt få ut så mycket som möjligt av skattebetalarna, med hjälp av den statliga lönegarantin och förhoppningar om avskrivna kommunala hyror. Konkurs sägs hota om inte klubben kan visa upp en miljon i kassan för att få ny elitserielicens. Hur ska det då gå med alla målvakter och backar och forwards som står på tur att intervjuas i den oändliga raden av silly season-artiklar?

Skatteverket anade att någonting var lurt. VIK hade uppenbarligen en ”plan B” och varför ska då skattebetalarna stå för två miljoner i lönegaranti till köpta spelare som nu jagar andra jobb? Räcker det inte med de uppåt 800 000 kr i arbetsgivaravgifter som staten måste stå för, enligt regelverket. Skatteverket kräver alltså lönegarantipengarna tillbaka.

Samma sak med kommunen, som visserligen lovade ett ackord på hyror med ena handen, men snabbt tog tillbaka med den andra genom att dra in kommande elitstöd.

Detta sammantaget hade räckt för en konkurs, om det inte vore för denna hemliga ”plan B” som ingen utomstående fick ta del av, så länge hoppet fortfarande fanns om mer stöd från det offentliga. Men nu finns ingen återvändo. Planen sätts i verket. Över en natt finns de saknade miljonerna där.

Vem eller vilka har väntat i det längsta med att öppna plånboken?

Det är nog fler än jag som gissar att ”plan B” egentligen borde skrivas som ”plan L”. Vem annars än en av hockeyvärldens bästa backar genom tiderna skulle ha råd och VIK-hjärta nog att hjälpa klubben i elfte timmen?

Krickorna som dansar kring honan i Asköviken har inget med texten att göra. Men det kan man kosta på sig som bloggare.

Krickorna som dansar kring honan i Asköviken har inget med texten att göra. Men det kan man kosta på sig som bloggare.

 

Så var det fastighetsnämnden och dess ordförande Magnus Edström (MP). Finns det ingen jurist i Stadshuset som kan läsa högt ur lagen om allmänna och offentliga handlingar?. Om man får tro VLT, och det ska man väl, så har Edström vägrat att offentliggöra den värdering av Fryxellska skolan som lämnats till Imperia Invest, bolaget som vill köpa Fryx. Det är Stiftelsen Fryx som vill se underlaget, men Edström påstår att värderingen inte blir offentlig förrän affären slutförts. Det är häpnadsväckande. En värdering är att likna vid ett anbudsunderlag som lämnas till alla som vill ha det. Materialet är redan allmänt, eftersom det delgetts Imperia Invest. Det är därmed också offentligt. Sekretess under en pågående affär gäller bara de anbud som lämnas in till kommunen.

Jag måste erkänna att jag inte fattar vad som händer.

Apropå att inte fatta. Hur kan kommunalrådet Anders Teljebäck (S) ställa sig bakom och försvara en konserthuschef som ger sig på en ideellt arbetande vänförening och slänger deras material i papperskorgen? OK, formellt bestämmer chefen över vad som händer i Konserthuset, men nån måste väl tänka efter vad konsekvenserna blir? Kopierade tidningsartiklar, som är kritiska mot en konserthusledning måste en konserthusledning och en politisk ordförande tåla. Annars är det illa.