Feeds:
Inlägg
Kommentarer

I mars förra året skrev jag om att Västerås stad funderade på att sälja tre klassiska byggnader till Imperia Invest. Det var Fryxellska skolan, Stora Fridnäs och Skepparbacken, som alla ägs av staden. Upplägget var: byggföretaget betalar hyggligt och får i gengäld byggrätter, till exempel för en ny skola på Mariaberget. Staden slipper krångliga hyresförhandlingar med Stiftelsen Fryx.

Jag vill inte påstå att nyheten slog ner som en bomb, men litet förvånade blev man nog överlag. Representanter för Stiftelsen Fryx ringde och undrade om det stämde det jag skrev. Inte heller i Stadshuset var nyheten ute. Diskussionerna var på ett tidigt stadium, hette det.

I morgon lär många veta mer, ty då ska planerna på en försäljning presenteras och diskuteras. Ledande politiker och en tilltänkt köpare ska träffa Stiftelsen Fryx. Enligt uppgift ska mötet ske i skolan uppe på berget, som Erik Hahr ritade som en paradskola för flickor med stans bästa utsikt och som invigdes 1902.

Erik Hahr ritade även Stora Fridnäs som ett privatpalats åt järnhandlare Axel Hygrell. Huset var ett av Hahrs första i Västerås och blev klart 1900. Inspirationen hade den blivande stadsarkitekten hämtat från en franskt jaktslott. Axel Hygrell dog innan han hann flytta in i huset. Änkan bodde där ensam fram till början av andra världskriget när staden köpte huset och gjorde om det till ett hem för finska krigsbarn. Stora Fridnäs har sedan dess både varit förskola och skola.

Hur går det nu då? Jag vet inte, men om det avancerat så här långt får vi väl gissa att den styrande koalitionen är enig. Men jag tror inte att oppositionen är med på noterna. Det kan bli politisk strid, som jag brukade skriva på den tiden jag försörjde mig som kommunreporter.

 

Stora Fridnäs, tidig bild. Byggd 1900.

Stora Fridnäs, tidig bild. Byggd 1900.

 

Fryxellska skolan några år in på 1900-talet med Hållgatans gamla bebyggelse i förgrunden. Foto: Ernst Blom.

Fryxellska skolan några år in på 1900-talet med Hållgatans gamla bebyggelse i förgrunden. Foto: Ernst Blom.

Två hundra flyktingar från asylboendet på Hässlö fick skjuts till ABB Arena för att se VSK spela bandy mot Edsbyn på söndagseftermiddagen. De flesta hade säkert ingen aning om vad bandy var innan de kom till hallen. Sällan har VSK haft en så röststark hejaklack! De jublade, applåderade och skanderade Vee Ess Kåå!

Hejaklacken från asylboendet.

Hejaklacken från asylboendet.

 

Jag är djupt imponerad av VSK som med matchsponsorns Mimers stöd tagit detta initiativ. En lysande idé. Jag är djupt imponerad av bandyn också, i synnerhet den grönvita. Söndagens match föregicks av demonstrationer av olika sporter. Barn fick pröva på. I pausen gjorde IFK Västerås konståkningsflickor en vacker uppvisning.

VSK talar om Jysst framtid. De har projekt på gång. De entusiasmerar. De tittar utanför de snäva sportsliga ramar som alltför ofta bara rymmer konkurrens, hatramsor och läktarvåld. Spelarna bär reklam för Bissen brainwalk och samlar in pengar till hjärnforskningen. Det är så långt man kan komma från den massmedialt hyllade boxnings-”galan” i lördags. Jag fattar fortfarande hur vi kan tillåta en sport där det är fullt tillåtet att slå varandras hjärnor sönder och samman.

Boxning och bandy. Två skilda världar.

Att det blev en bra bandymatch var bara följdriktigt. De båda lagen bjöd på säsongens bästa match i ABB Arena. Högklassig bandy.

VSK började i högt tempo där kanterna öppnade för hur många inspel som helst. Snabb ledning med 3-0. Oscar Gröhn var bättre än länge, Patrik Sjöström dundrade in ett frislag av sällan skådat slag.

Oscar Gröhn.

Oscar Gröhn.

Nestorn Ola Johansson, som hjälper Byn med råd, såg smått bekymrad ut på läktaren. Jag vet inte om det var han eller tränaren Tomas Liw som ändrade taktik och fick matchen att svänga i Edsbyns favör. Byn började köra mer rakt på och gick upp till 2-3 en dryg kvart in i andra halvlek.

Ola Johansson.

Ola Johansson.

Michael Carlsson.

Michael Carlsson.

Michael Carlsson tog timeout och sa några ord om att nu var det dags att ta tag i det hela igen, att spela till varandra, att sätta varandra i bra lägen. VSK kom ut som ett mästarlag igen. Holmberg kortflippade till Jonas Nilsson som kom fri och gjorde som han gjorde hela förra säsongen och Oscar Gröhn vinkelprickade in sitt andra mål för dagen.

VSK hade massor av lägen. Sista tjugo minuterna var lika imponerande som de första trettio. Sju raka segrar.

Lars Liw såg inte direkt ledsen ut i korridoren efter matchen. Han bor i Västerås, spelade i Grönvitt men värvades till Edsbyn där äldre sonen Tomas tränar laget och där den yngre Daniel fortfarande är en av de bättre. Hjärtat är kanske mer rött än grönvitt.

Men å andra sidan är en grönvitt en färg som har svårt att gå ur.

Jubel efter Jonas Nilssons 4-2.

Jubel efter Jonas Nilssons 4-2.

 

Femman på väg in mellan Jonas Nilsson och stolpen. Skytten Oscar Gröhn utanför bild.

Femman på väg in mellan Jonas Nilsson och stolpen. Skytten Oscar Gröhn utanför bild.

 

Gammal är bäst. Andreas Bergwall, 41, står rätt.

Gammal är bäst. Andreas Bergwall, 41, står rätt.

 

IMG_3027 vlt

 

VLT:s första sida domineras idag av en jättebild och en enorm rubrik om person som ”döms ut”. Nej, det är ingen brottsling, ingen terrorist. Det är en landshövding som kritiseras av ”flera kollegor”.

Låt mig säga det på en gång. Jag känner Håkan Wåhlstedt bra. Jag ser honom som en god vän. Jag är däremot ingen vän av landshövdingeämbetet. Jag tycker det behöver reformeras.

Alltså tycker jag att landshövdingen och ämbetet behöver och ska granskas.

Men tidningens granskning är ingen granskning. Den motverkar sitt eget syfte. Håkan Wåhlstedt får än en gång löpa ett medialt gatlopp, utan att någon står för kritiken. Fyra anonyma landshövdingar citeras och tillåts säga att Wåhlstedt är ”helt olämplig”. Han ”anses sänka förtroendet för hela kåren”.

Varför? Jo, han sägs vara passiv vid de gemensamma landshövdingeträffarna.

Om Wåhlstedt är passiv, om han inte deltar, om han inte tar initiativ, om han inte lyckas i sin ämbetsutövning – visa det då! Lägg fram fakta. Läs protokollen och minnesanteckningarna. Presentera åsikter som någon står för. Diskutera i sak.

Låt oss slippa fler artiklar med upplägget ”det sägs att”. Journalister kan givetvis använda anonyma källor, men då ska de användas som bakgrund för att undersöka och dokumentera ett förhållande.

Här dokumenteras ingenting. Annat än att VLT uppenbarligen pratat med fyra landshövdingar som inte gillar Håkan Wåhlstedt, som dessutom är miljöpartist och det är ju ”rent politiskt en känslig fråga”, som en av hövdingarna uttrycker det.

Om Håkan Wåhlstedt saknar kompetens för jobbet (han får stå till svars för att han inte jobbat som chef och för att inte jobbat alls på sju år) så är det en fråga som bör ställas till regeringen, inte till Håkan Wåhlstedt.

Det finns en faktauppgift i dagens artikel. Den senaste medarbetarundersökningen sägs visa att de anställda överlag mår bra på länsstyrelsen, med undantag för vattenmyndigheten och länsstyrelsens stab. Elva medarbetare på staben uppges få psykologhjälp för att klara arbetet.

Jag har inte läst undersökningen, jag kan inte bedöma relevansen. Men här finns uppenbarligen underlag för en seriös granskning.

Det kan finnas förklaringar, såväl till landshövdingens fördel som till hans nackdel.

Men diskutera då detta i sak i stället för att dundra på med obekräftade beskyllningar från fyra anonyma landshövdingar.

Ena dagen hotas Sinfoniettan av nedläggning. Andra dagen hotas Västerås SK av degradering, från division ett till division två.

Inget ont om kvartersklubben Franke. Jag har alltid gillat Franke, som fostrat så många goda fotbollsspelare. Men jag kan inte förlika mig med att VSK skulle spela i samma division som Franke, Skiljebo och Västerås IK. Inget ont om de lagen heller.

Men Västerås SK är och har varit ansiktet utåt för fotbollen i Västerås.

 

En av Bengt Jonssons bilder från det allsvenska året 1957 på Arosvallen. Jag vet inte vilka de två västeråsarna är. Motståndarna ser ut att komma från Halmstad.

En av Bengt Jonssons bilder från det allsvenska året 1957 på Arosvallen. Jag vet inte vilka de två västeråsarna är. Motståndarna ser ut att komma från Halmstad.

 

 

Det har skrivits krönikor på ledarsidan i VLT om behovet av ett bra fotbollslag i en stad som Västerås. Det är en självklarhet. Staden behöver kultur i teater och konserthus, och staden behöver elitidrott. Bandy, ishockey och fotboll.

Fotboll är världens största bollsport. Fotboll kan samla de goda krafterna. Fotboll kan integrera.

I dag spelas en av de mest betydelsefulla matcherna i Västerås på många år. VSK måste vinna över Södertälje för att klara sig kvar i ettan. Det är bara seger som räknas. Inget annat.

Sociala medier fylls med uppmaningar om att västeråsarna ska komma till matchen klockan tre på fotbollsarenan på Rocklunda, Swedbank Park. Alla till Parken. Jag kan bara instämma. Jag tar med mig en kompis och går dit, trots förkylning. Det är nu eller aldrig.

Kunde fansen rädda Sinfoniettan så kanske fansen kan ge Grönvitt det nödvändiga publikstödet.

VSK har bra supportrar, som till skillnad från mig följer laget i med- och motgång. De kommer att göra vad de kan. Laget också, trots säsongens alla ups and downs. VSK Fotbolls organisation och ledning har, av allt att döma, inte hållit samma professionella klass som bandyns. Samma klubbmärke, men två skilda organisationer. Det ska bli ändring på det nu. Det ska bli en återgång till den gamla modellen.

Micke Campese, mannen som lyft bandyn organisatoriskt, går in som klubbchef även för fotbollen. Tillfälligt. Jag tror han stannar om VSK klarar ödesmatchen i dag.

Egentligen hatar jag uttryck som ”ödesmatchen”. Men det är en ödesmatch i dag. Sista matchen för säsongen. Vinna eller försvinna.

En ödesmatch inte bara VSK utan också för staden Västerås som behöver ett fotbollslag i elitklass. Minst Superettan. Men för att nå dit krävs förstås att man inte åker ur divisionen under.

Alltså: Vi syns på fotboll klockan 15.

Alla till Parken!

Jag älskar bandy. Västerås är känt för Mesta Mästarna. Understundom också för gurkor, trots att de inte odlas här längre. Västerås är också känt för Asea och ABB. Knappast för miljonslukande vattenrutschbanor.

Under senare år har faktiskt staden blivit känd och uppskattad för sin kultur. Teatern var i blåsväder, men har repat mod trots knapra förutsättningar.

Musiken har hittills varit Kulturen med stort K. Mariakören. Musikskolan. Kammarmusikutbildningen på högskolan. Västmanlandsmusiken med sin Sinfonietta.

Konserthuset blev en fullträff. Västerås är, vill jag påstå, känt för sin musik och sitt musikliv.

Jag skäms inte för att både gå bandy och för att tillhöra den lätt åldrande grupp av västeråsare som uppskattar Sinfoniettans konserter. Jag vet att vi borde vara yngre, vi i publiken alltså, jag vet att det är långt för musikintresserade i Norberg att resa hit. Men jag skäms inte för det. Jag älskar konserterna.

Opartisk utredare ska granska Västmanlandsmusikens påståenden om Sinfoniettan.

Opartisk utredare ska granska Västmanlandsmusikens påståenden om Sinfoniettan.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur en annars så begåvad politiker som Anders Teljebäck kan svänga 180 grader och hävda, som relativt ny ordförande i Västmanlandsmusiken, att Sinfoniettan bör läggas ner för att spara pengar. Jag tillät mig i ett tidigare blogginlägg att spekulera i en dold agenda. Teljebäck hade lovat för mycket före valet när han sa att han ville arbeta för en heltidsorkester. Nu hotar han att lägga ner hela rasket för att tids nog ”rädda” orkestern och fortsätta med status quo som en kulturens hjälte i stället för dess dödgrävare.

Jag tillät mig också att spekulera i att chefen för Västmanlandsmusiken Dag Celsing deltog i spelet, hårt trängd av kritiken från orkestern, som inte tycker han gör tillräckligt för att öka musikernas tjänstgöringsgrad.

Jag tror mig nu ha förstått att Dag Celsing verkligen vill lägga ner Sinfoniettan. Han tror inte att det kommer att finnas pengar över för de andra uppdrag han har, regionen, stadsdelar, ungdom och så vidare. Han tror också att västeråsarna inte blir lidande eftersom de gästspelande orkestrarna förväntas hålla hög klass.

Detta läggspel med kulturen som insats har bara börjat. Jag tror inte att Anders Teljebäck hade räknat med en fullt så vinande proteststorm. Det skrivs i rikstidningarna, det hörs röster radio och tv och från utlandet. Nyligen skrev högskolans rektor Karin Röding på sin blogg att en nedläggning av Sinfoniettan hotar tillgången till kvalificerade lärare och därmed hela kammarmusikutbildningen.

http://rektorsblogg.mdh.se/2015/10/12/vasteras-sinfonietta-nedlaggningshotad/

Häpnadsväckande. Bara det borde få ett kommunalråd att backa.

Ty det handlar inte om pengar, vad man än säger om att kassan är stängd. Det FINNS pengar, hur skulle staden annars kunna klara alla de stora investeringar inom idrotten som väntar. Inget fel med det. Vi behöver nya arenor, om än inte vattenrutschar.

Västmanlandsmusiken går inte med underskott. Det sägs att underskottet hotar om inget görs. Jag tänker inte ge mig in på en diskussion om vad som är rimligt att prognosticera om fyra, fem år. Jag säger bara, med något av en populists envishet, att det går att klara. Det är småsummor. Jämfört med vad staden förlorar. Kanske ska verksamheten i Konserthuset organiseras annorlunda. Kanske ska orkesterns anställningsformer ändras. Men gör då det. Lägg inte ner.

Nu är det så, kära vänner, att Västmanlandsmusiken  inte bara kan lägga ner Sinfoniettan vid sitt nästa sammanträde. Musiken ingår i ett kommunalförbund med ett uppdrag från Västerås stad att bland annat hålla en Sinfonietta.

Förslaget måste alltså passera först kulturnämnden, sedan kommunstyrelsen och sist fullmäktige för att få uppdraget ändrat. Den resan blir inte lätt, även om Anders Teljebäck lämpligen också är kommunstyrelsens ordförande. Först ska kulturnämnden vika ner sig. Ordföranden och partikamraten Marita Öberg Molin var tidigare ordförande i Västmanlandsmusiken och vill inte lägga ner någon Sinfonietta. Hon säger det inte offentligt, men jag utgår från det. Vem vill frondera mot en ordförande i kommunstyrelsen innan det är absolut nödvändigt?

Sedan finns det en spelare till: Anders Lerner, kulturchef i staden. Han vill inte heller lägga ner Sinfoniettan, det är jag övertygad om. Han tror på orkestern och på de goda spinoff-effekter den ger, inte bara på den musikaliska utbildningen. (Spinoff är ett hemskt ord, men jag säger som Mark Twain: Ursäkta, men jag hann inte skriva en kort artikel.)

Nu har detta hänt. Och detta borde jag ha skrivit först, ty det är viktigt. Kulturnämndens arbetsutskott har för någon dag sedan på eget bevåg anlitat Fredrik Österling för att göra en opartisk analys av Västmanlandsmusikens PM. Enda förklaringen till det är att nämnden tycker sig se brister i det PM som Dag Celsing och Anders Teljebäck lutar sig mot.

Marita Öberg Molin har faktiskt, om man så vill, redan anlagt moteld trots kravet på partipolitisk anpassning.

Fredrik Österling är inte vem som helst. Han var huvudsekreterare i den statliga Orkesterutredningen som i SOU 2006:34 lade fram en vision om framtiden för de svenska orkestrarna.

Fortsättning följer alltså, och det säkraste sättet för er, kära läsare, att visa er sympati för stadens orkester är att gå konserterna. I morgon är det familjekonsert med Pettson och Findus.

Orkestern har förresten skapat en egen hemsida där ni kan följa debatten.

https://bevaravasterassinfonietta.wordpress.com/

I går fick styrelsen för Västmanlandsmusiken veta att underskotten ökar. Sinfoniettan, den populära lilla symfoniorkestern som drar fulla hus i Konserthuset, kostar för mycket (20 miljoner) och tar pengar från musik i länet och ”från stadsdelarna”. Ett, som det verkar, seriöst alternativ vore att lägga ner Sinfoniettan och låta pengarna gå till de andra behövande grenarna på det musikaliska trädet.

Beskedet gavs unisont av s-kommunalrådet Anders Teljebäck och av chefen för Västmanlandsmusiken, och därmed för Koserthuset, Dag Celsing.

Vad är detta? Jag anar ett politiskt spel.

Minneskonsert för Set Svanholm.

Minneskonsert för Set Svanholm i Västerås konserthus i oktober 2014.

 

Antag att jag vore en så kallad spin doctor. En smart person som anlitas för att lösa politiska knutar. Då skulle jag resonera så här:

Här har vi ett kommunalråd som inför valet lovade att arbeta för att Sinfoniettas 33 musiker skulle få heltidsanställningar, och inte bara deltid på 60 procent. Han plågas av detta. Hur få fram pengar till det?

Här har vi en chef för Västmanlandsmusiken som plågas av kritik från orkestern för att han inte gjort tillräckligt för att driva frågan om heltid.

Vad göra, nu när nya budgetar stundar?

Jo, här är idén. Klassisk i sin enkelhet. Vi går ut och säger att ekonomin tvingar oss att lägga ner hela rasket. Annars drabbas ”länet” och ”stadsdelarna”.

Stora tidningen skriver om saken med sin mest betrodda medarbetare. Andra medier följer efter. Det tar hus i helsicke. Facebookare går i taket, en surgubbe som jag drar genast paralleller till de årliga 15 miljonerna till Kokpunkten. Förre landshövdingen Jan Rydh undrar vart Västerås är på väg. Med blixtens hastighet skapas protestgrupper på nätet med namninsamlingar.

Vi har bara sett början på protestvågen.

Och sen, vi lämplig tidpunkt, som spin doctorn avgör, går paret Teljebäck och Celsing ut i medierna och förkunnar att de tänker ”rädda” Sinfoniettan. Heltidstjänster kan det förstås inte bli tal om, men status quo är gott nog. Sinfoniettan blir ju kvar!

Spin doctorn förutspår ett jättejubel. Musiken har fått två nya hjältar.

Men nu är jag inte spin doctor och jag har kanske fel.

Tills vi vet svaret tycker jag vi alla ska gå på Sinfoniettans konserter. Den har gett mig storartade musikupplevelser.

Rolf Gustafson skulle ha fyllt åttio i höst. Han fick aldrig uppleva den dagen. Säkert hade han det på känn, eftersom sjukdomen tärde hårt på hans en gång jovialiska kropp. Rolf dog i förra veckan, när våren var som vackrast.

Men minnena av hans tid som byggmästare i Västerås lever. Han var en av de få byggare som var född, växte upp och verkade hela livet i Västerås. Han var med om att forma den stad vi känner i dag.

 

Rolf Gustafson 1935-2015. Bilden togs i oktober 2014. Foto: Anders Lif

Rolf Gustafson 1935-2015.
Bilden togs i oktober 2014. Foto: Anders Lif

Rolf Gustafson föddes 1935. Som liten bodde han några år i Grand-huset på Kopparbergsvägen. Han lärde sig cykla på taket. Duke Ellington spelade i biografen 1939.

Rolfs pappa var portvakt, mamman jobbade som sjukvårdbiträde. Morfar och mormor var släktens politiska kändisar. Kalle Berg var syndikalist, Ebba Berg var socialdemokrat och låg bakom stadens första skolbespisningar. Ebbas syster Agnes Söderqvist startade husmödrarnas semesterhem på Almö-Lindö.

 

Rolf Gustafson 1938, på mormor och morfars innegård på Karlsgatan.

Rolf Gustafson 1938, på mormor och morfars innegård på Karlsgatan.

Rolf Gustafson gick den praktiska mellanskolan med legendariske Knut Carlforss som rektor. Eleverna blev eftertraktade på femtiotalets expansiva byggmarknad. Rolf cyklade som 17-åring till byggnadsfirman Gottfrid Lindgrens kontor på Langenbergsgatan. Han anställdes direkt som hjälpreda vid bygget av krematoriet och St Ilians kapell på Hovdestalund. Hans namn finns i tusch i en brun igenkorkad glasflaska som han i smyg murade in högst upp i västra granitväggen i kapellet, bakom sjunde stenen räknat från takfoten från vänster.

Gottfrid Lindgrens blev Rolfs arbetsplats under mer än tio år. Under tiden utbildade han sig till byggnadsingenjör i Stockholm.

Hans första jobb med eget ansvar som byggledare var ”Fläckiga Konsum” på Malmabergsgatan. Namnet kom sig av att Forsells i Norberg levererade olikfärgade cementplattor. Sedan fortsatte han med att leda bygget av den nya delen av Kyrkbacksgården och fortsatte med jobb i Hallstahammar och på Säter där Salaligans ledare Sigvard Nilsson satt.

Rolf Gustafson var med på flera andra storbyggen innan han i slutet av 1960-talet blev storbyggmästaren Ernst Ehns man i Västerås. Rolf fick vara med om att se grunden rasa in i Parkhuset, och därmed en del av Stora gatan, och han fick förhandla med stadsjuristen Åke Bohman om köpet av Stadshotellet, medan kommunalrådet Erik Svensson och Ernst Ehn drack whisky och kom överens i rummet intill. Ehn köpte Stadshotellet för en krona men klarade inte den folkstorm som blåste upp när han ville riva Erik Hahrs jugendkoloss och bygga ett nytt storhotell.

Ernst Ehn avvecklade så småningom i Västerås. Rolf Gustafson tog över det som var kvar och startade 1978 eget under namnet RG Bygg. Han byggde och renoverade i kvarteren Magna och Nanna ovanför Oxbacken, han skötte ombyggnader och skötsel av Sigurdkvarteret och han köpte gamla brandstationen vid Kopparbergsvägen.

Vid mitten av 1980-talet, när Rolf fyllde femtio och firades av 185 inbjudna på Stadshotellet, stod hans byggstjärna i zenit. Han byggde om på Hässlö, han renoverade Stora Westmannia, han byggde Flodinsgården och han uppförde det egna kontorshotellet Vråken vid E 18.

Pojken från Grand-huset var en av de stora byggmästarna i Västerås.

 

VLT:s förstasida 1983.

VLT:s förstasida 1983.

Historien borde ha slutat där. Men den gjorde inte det. Slutet av 1980-talet var fastighetsaffärernas tid, när bubblor utan dess like blåstes upp inför den annalkande kraschen. Rolf Gustafson kunde inte motstå erbjudandet från Göteborgskoncernen Friherren, en av uppstickarna i den överhettade branschen. Rolf sålde sitt livsverk, men stannade kvar som vd och med en mindre aktiepost.

Ruljangsen sköttes i praktiken från Göteborg och RG Bygg blev involverat i ett svåröverskådligt ägande av andra företag. Ett inhopp av lokala finansiärer kunde inte rädda RG Bygg från den smärtsamma konkursen 1993. RG Bygg fick sällskap av flera andra tungviktare, bland dem Andersons med Bygg-Paul.

De lokala byggarnas tid i Västerås var i praktiken över.

Rolf Gustafson ägnade sig i stället åt familjen, hustrun Rigmor och de två döttrarna. Han blev ordförande i Byggmästarföreningen. Han spelade golf och arrangerade utflykter åt de matglada medlemmarna i Sällskapet.

Hemma i bokhyllan vårdade han två fina utmärkelser som han fick under den goda tiden på 1980-talet. Den ena var från konstnärerna i Västerås, den andra från Sveriges byggnadsingenjörers riksförbund.

Det var en symbolisk byggsten med tack för bra gärning.

 

 

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 78 andra följare