Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kvart i nio i morse var ett femtiotal personer samlade på en grusplan i utkanten av Ojnareskogen, vid stora vägen mellan Fårösund och Visby. Unga och gamla. Miljöaktivister och sådana som bara kallar sig naturvänner. Somliga från fastlandet, andra från trakten. Åtminstone en lantbrukare. Mediefolk. Kameror och mikrofoner.

Alla väntade på utslaget i Högsta domstolen. Fem minuter senare kablades beskedet ut över hemsidor och Facebook.

HD gav demonstranterna rätt. Mark- och miljööverdomstolens dom rivs upp. Frågan om kalkbrytningen i skogen skickas tillbaka till första instans, mark- och miljödomstolen, för en ny prövning där domstolen ska göra den samlade bedömning som hittills inte gjorts.

Jubel. Kramar. En skumpakork flög upp mot den sommarblåa himlen. Ett bevis på att civilt motstånd kunde lyckas.

Glädje.

Glädje.

 

Borta hos Nordkalk på andra sidan skogen var minerna dystrare. Åtta års juridisk kamp, som tycktes vara avgjord förra året, ska börja om mer eller mindre från början. Jobben i Storugns är i fara när dagens kalk tar slut.

Jag har hört till dem som tyckt att jobben bör komma i första hand. Tallskogar finns det gott om på Gotland, jobb är det mer ont om. Men ju mer jag satt mig in i frågan, desto mer har jag insett att det gigantiska kalkbrott som miljödomstolarna gett tillstånd till innebär stora risker. Inte bara för miljön och de två Natura 2000-områden som gränsar till brottet, utan framför allt för det känsliga grundvattnet.

Bästeträsk, Gotlands största insjö, hotas. Ingen kan med säkerhet säga att vattnet inte kommer att påverkas av det stora kalkbrottet i sjöns omedelbara närhet. Kan saltvatten tränga in i de svårbedömda kalkstensskikten? Bästeträsk, med sitt kristallklara och än så länge närmast helt opåverkade vatten, behövs för att försörja inte bara Fårösund utan kanske även Visby med dricksvatten.

Oron för vattnet delas av Naturvårdsverket, den lokala miljönämnden, Naturskyddsföreningen och andra tunga instanser. Men av någon märklig anledning delas oron inte av mark- och miljööverdomstolen, som nu indirekt får kritik av HD för att den tillät den konstiga uppdelningen av målet i en tillåtlighetsdel och i en tillstånds- och villkorsdel. Så kan man inte göra, menar HD och hänvisar till flera bedömningar inom EU-rätten där det krävs en samlad bedömning av helheten, även inom ett område som inte i sig är skyddsklassat men som gränsar till Natura 2000-områden.

EU-rätten är inte bara att fnysa åt, med andra ord.

Flera av de ledande förkämparna för Ojnareskogen var beredda att ge upp när den slutliga domen med tillstånd och villkor kom från mark- och miljööverdomstolen förra sommaren. Nu hade juridiken sagt sista ordet. Kampen var över, trodde de och många med dem. De hade inte räknat med fältbiologerna och andra unga miljöaktivister som tog saken i egna händer. Ett läger etablerades i utkanten av skogen och när skogsavverkningarna började stoppades maskinerna av demonstranter.

Nu hade fältbiologerna fått sällskap av ”vanligt folk”. Unga och gamla protesterade. Polis hämtades från fastlandet med hästar och bandvagnar. Aktionen fick nationellt genomslag. Bilder spreds när stora poliser bar bort små envisa tanter, filmer på Youtube visade demonstranter som klättrade upp i träd. Några lantbrukare med traktorer engagerade sig, men det var inte ”hundratals” som Aftonbladet skriver i dag. Men några var bättre än inga.

Jag var skeptisk ännu en tid. Hade man rätt att sätta sig till motvärn mot polisen? De skyddade ett bolag som hade domstolarna på sin sida? När får man tillgripa civilt motstånd? Än en gång fick jag ge med mig.
Demonstranterna hade ju rätt. Mark- och miljööverdomstolens utslag gick på tvärs med vad alla de som kan miljövård tyckte och tänkte. Skogsägarna i den förening som fått Nordkalks uppdrag att avverka för brytningen var de första som gav upp. De var inte kul att framstå som miljömarodörer i massmedia.

Mot Bästeträsk

Mot Bästeträsk

 

Kampen förra sommaren innehöll många turer, som säkert kommer att redovisas i dokumentärfilmer. Stillestånd infördes när HD meddelade att domstolen gick med på att överpröva målet. Det hör inte till vanligheten.

Nu, en vinter och en vår senare, kom HD:s dom och skumpakorken flög i luften i utkanten av Ojnareskogen. Jag återvände hem till huset, inte långt från Bästeträsks klara vatten för att skriva detta. Jag var en av dem som applåderade i morse. Jag var en av dem som uppskattade det civila motståndet och den utomparlamentariska kampen. Det trodde jag inte för ett år sedan. Jag är också en av dem uppskattar EU:s art- och habitatdirektiv. Det trodde jag inte heller att jag skulle vara. Inte för ett år sedan.

I morgon ska jag cykla genom Ojnareskogen igen. Vem vet, kanske jag badar i ett av de två provbrotten. Det är fint vatten i dem. Grundvatten.

 

Bästeträsk. Från Ojnareskogens hemsida.

Bästeträsk. Från Ojnareskogens hemsida.

 

Kom till ön sent torsdag natt. En morkulla tittade storögt på oss i billyktans sken. Syrenerna lyste i mörkret, eller var det den tunga doften som avslöjade dem. Fredag morgon gick vi sakta ner till stranden. Alla var där. Rödbenorna, gravänderna, grågässen, skrakarna. Men inga ejdrar. Vi gick där, utan ansvar, utan att behöva ta hänsyn till något och någon. På fjärilsängen lekte en aurorafjäril. Vingarna är delvis gula. Finns den på fastlandet också? Han lekte med en mer svartvit fjäril. Attackerade den? Inte förrän jag kom hem till huset och drog upp bilden insåg jag att det var honan. Jag hade bevittnat herr och fru aurorafjärils kärlekslek, samma dag som studenternas vita mössor svämmade ut över landet som sjok av hundkäx.

DSC_1986 aurora 2

Aurorafjärilarnas kärlekslek.

 

I går fick vi punktering. Minns inte när det hände senast. Insåg att bilen saknade reservdäck. Men där fanns en mackapär som pumpade in nån slags tätningsmassa i däcket, som vips uppstod från de döda och fylldes av tillförsiktens gas. Hamnade på en fest i Skälsö, skämtade om att nån borde hugga ner ett par av grannens tallar för utsiktens skull. Det visade sig att det var just vad en kompis till den förra ägaren gjorde på fyllan och villan för ett par år sedan. Målet ligger i Högsta domstolen… och grannen som fick några av sina träd kapade var på samma fest. Tror inte hon hörde vad jag sa.

 

DSC_2024 trädpiplärka

Trädpiplärka… eller?

 

Bäst jag håller mig till fåglar. Den här gynnaren såg jag i dag. Satt i ett träd, pep och såg ut som en lärka. Något säger mig att det är en trädpiplärka. Klippte gräset tidigare i dag. Sparade små vackra öar här och där. Han inte insett förrän nu att vi har orkidéer på tomten. Skogsliljor till exempel.

 

DSC_2000 skogslilja

Skogsliljor må ick klippas.

 

Vid vedboden växer den här som följer nu. Hopplöst att lista ut vad alla orkidéerna heter. Nån slags nyckel är det väl. Bredvid den finns ett bestånd av stora vita blommor som jag alltid kallat ”anemoner”, vilket i och för sig stämmer. Men namnet är tovsippa, enligt en bild på Ojnareskogens Facebooksida i dag. Man lär sig mycket på Facebook.

 

DSC_2008 orkide nyckel

Mystisk nyckel vid vedboden.

 

Tovsippa.

Tovsippa.

 

Ojnareskogen, ja. Jag lär nog skriva en del om det miljömål som just nu prövas i Högsta domstolen. En dom väntas den 18 juni. Utslaget kan vara avgörande för Bästeträsks framtid. En av Sveriges vackraste sjöar med kristallklart vatten.  Den här bilden tog jag ungefär samtidigt som en prinsessa gifte sig på fastlandet.

 

Bästeträsk.

Bästeträsk.

 

Läser i tidningen hemifrån att Lögarängsbadet förmodligen måste ersättas av ett nytt bad. Hade det inte varit idé att bygga ett äventyrs… nej, tyst min mun så får du socker. Jag går ut i natten i stället och lyssnar på nattskärrorna. I morgon sjunger säkert härmsångaren utanför fönstret. Långt från alla äventyrsbad.

En vecka i naturen

Ni som vill se gamla bilder från Västerås får vänta. Nu vankas det naturbilder i stället. Bara naturbilder, för mitt eget höga nöjes skull. En vecka på norra Gotland sätter sina spår…

Först tvingas jag konstatera att varken havsörn eller kungsörn tittade ned på mig de här soliga dagarna i maj. Men alla de andra var där, dom som håller till längs den steniga stranden och i tångvikarna. Strandskatorna, rödbenorna, ejdrarna, skrakarna, gässen, svanarna, gravänderna, viggarna och hela surven av måsar och tärnor. Tranorna ropar på myren på andra sidan vägen, hussvalorna häckar som vanligt under taknocken och nyheten för året är herr och fru halsbandsflugsnappare som boat in sig på en regel inne i vedbon. Jag har bara sett den blivande pappan, men de fyra små äggen tyder på att mannan finns i närheten. Nu ska de få lugn och ro några veckor, eftersom vi återvänt till fastlandet.

 

Här inne bor halsbandsflugsnapparna.

Här inne bor halsbandsflugsnapparna.

 

Gäss i viken med tången. Grågäss eller sädgäss? Kan aldrig lära mig.

Gäss i viken med tången. Grågäss eller sädgäss? Kan aldrig lära mig.

 

Två tranor, som jag först trodde var hägrar.

Två tranor, som jag först trodde var hägrar.

 

Nere på Sudret på södra ön har de vitkindade gässen hittat åkrar där de kan rasta i tusental. Jag har aldrig sett så många vitkindade gäss på en gång. Det där med ”vitkindade” gör dom litet finare än dom vanliga simpla kanadagäss som bajsar ner våra badstränder.

 

Fotograf närmar sig! Dags för uppbrott.

Fotograf närmar sig! Dags för uppbrott.

 

Vitkindande gäss. Vadan och varthän?

Vitkindande gäss. Vadan och varthän?

 

 

En rödbena motionerar vingarna.

En rödbena motionerar vingarna.

 

 

Nu ids jag inte gå till fågelboken för att kolla, men visst är det väl en stenskvätta?

Nu ids jag inte gå till fågelboken för att kolla, men visst är det väl en stenskvätta?

 

Fjärilarna tittar så sakta fram ur sina puppor och vecklar ut sina sommarfågelvingar. Här är en av de mest oansenliga, men ändå så vacker. Vet inte vad den heter heller, måste skämmas. Lika illa är det med den lilla skogsblomman som kommer först av de följande två bilderna. Namnet ”vial” dyker upp nånstans. När jag hinner, och får lust, ska jag kolla i böckerna. För mig är det inte så nödvändigt. Det räcker gott med att njuta av de delikata färgerna och formerna.

 

Långt före orkidéernas tid.

Långt före orkidéernas tid.

 

Sommarfågel.

Sommarfågel.

 

 

Slånet på heden får avsluta.

Slånet på heden får avsluta.

 

 

 

 

 

 

En dröm om en å

Jag behöver inte skriva hur vackert det är just nu. Jag lovar att inte heller skriva något om skräcken för att det ljusa och vackra ska ta slut. Jag fortsätter att skriva om Sigfrid Edström i stället, men det får ni vänta på att läsa. Materialet sväller, det jag läst ena stunden försvinner in i nån bokhög i den andra. Tycker jag ägnar mesta tiden åt att leta reda på saker jag vet mig om att ha läst. Borde ha en arkivarie bredvid mig hela tiden.

Cyklade förbi Munkgatan igår. Stan gräver där. Nya ledningar, nytt utseende på gång. Stannade och försökte se för min inre syn hur det såg ut där för mer än hundra år sen, när Lillån flöt fram där, trögflytande, på väg mot kröken inne i Mimerkvarteret innan den avslutande färden ner mot hamnen där det ännu inte stod någon silo.

 

Munkgatan grävs upp.

Munkgatan grävs upp.

 

Munkgatan på Lillåns tid. Broarna över Sturegatan och Kopparbergsvägen i förgrunden, Aseas Folkets hus längst bort, Klaapphuset till höger (ACC i dag).

Munkgatan på Lillåns tid. Broarna över Sturegatan och Kopparbergsvägen i förgrunden, Aseas Folkets hus längst bort, Klaapphuset till höger (ACC i dag).

 

Jag tittade ner i schaktgropen och försökte se spåren efter de massor som vräktes ner där när ån fylldes igen några år in på 1900-talet. De jordmassorna kom från grundgrävningen för Stadshotellet vid Stora torget och borde ha innehållit åtskilligt av outrett arkeologiskt värde.

Apropå Lillåns utlopp vid silon i hamnen. I förra inlägget visade jag en bild av Eric Trulson på två spannmålsskutor framför silon. Den togs 1935. Lars-Åke Berglund har skickat en bild som ser ut att vara en kopia. Den bilden är från hamnens samlingar och är uppsatt i trapphuset på Kungsängsgatan 21 B. Samma skutor, samma silo, samma vinkel. Men inte samma fotograf. Hamnens bild togs två år senare, 1937. Ett nytt magasin håller på att byggas framför silon. Här kommer de två bilderna.

 

Bilden i trapphuset på Kungsängsgatan från 1937.

Bilden i trapphuset på Kungsängsgatan från 1937.

 

Eric Trulsons bild från 1935.

Eric Trulsons bild från 1935.

 

Jag rundar av med ännu en av Eric Trulsons bilder som jag skannat. Som vanligt ett lugnt motiv med fin gråskala. En fruktkiosk till höger, en enkelriktningsskylt, låga trähus, Domkyrkan i bakgrunden. Vad är det för gata? Jag har inte lyckats lista ut det. Litar på er därute.

 

Västerås, trettio- eller fyrtiotal. Foto: Eric Trulson.

Västerås, trettio- eller fyrtiotal. Foto: Eric Trulson.

 

 

 

 

Hej igen!

Ett litet avsteg från mitt icke-bloggande. Jag måste bara berätta om att vi nu flyttat ut, sist och slutligen, ur det hus där vi bott i snart 35 år och där våra barn vuxit upp. Flyttbilen hämtade det sista i torsdags. Grejerna magasineras i containern till slutet av september när vi förhoppningsvis får flytta in i vår nya lägenhet nere i Stallhagen. Under sommaren bor vi tillfälligt i vår dotters radhus (hon bor just nu i Paris) och på Gotland. Ett nytt liv börjar. Nu gäller det att titta framåt, inte bakåt där minnena håller till.

 

Farväl Rodergatan!

Farväl Rodergatan!

 

Ett annat skäl att jag tillfälligt bloggar igen stavas Trulson. Eric Trulson. Amatörfotografen som köpte sin första kamera i Sjöbergs bokhandel 1934 och som sedan fotograferade i Västerås, i Skåne och på allehanda platser. Han hade en osviklig känsla för motivet, alltid i återhållsamma gråtoner i det svartvita fotografiet. Jag har fått en låda med hans efterlämnade bilder och negativ av dottern Ingalill Trulson. Jag ska gå igenom dem så gott jag kan och hinner och sedan hoppas jag att stadsarkivet eller Länsmuseets arkiv vill ta hand om denna bildskatt. Till att börja med visar jag en utsökt komponerad bild på spannmålsskutor i Västerås hamn 1935 med Ångkraftverket i bakgrunden. Jag visat den på Facebook för någon dag sedan.

 

Spannmålsskutor 1935. Foto: Eric Trulson.

Spannmålsskutor 1935. Foto: Eric Trulson.

 

En annan som har god hand med motiv är Örjan Thorsén, pensionerad generalplanearkitekt som visade sin konstnärliga talang på en utställning på Konstnärsföreningen, vernissage i dag. Här är en tavla, inspirerad av bland andra prins Eugen.

 

Den gamla ladans stolta drömmar.Örjan Thorsén.

Den gamla ladans stolta drömmar.Örjan Thorsén.

 

Örjan Thorsén.

Örjan Thorsén.

 

Jag hinner med ett par egna knäpp från en cykeltur längs Mälaren i går. Stannade till nedanför Stadsträdgården, som inte längre är någon stadsträdgård. En blåmes, tyckte jag, fladdrade till i en buske. Knäpp. Motljus. Vingarna bredde ut sig som en vacker solfjäder. I ett annat träd blickade en sädesärla nyfiket fram. Kunde inte låta bli att knäppa en bild till.

 

Vingar i motljus.

Vingar i motljus.

 

Nyfiken.

Nyfiken.

 

 

 

… verkar vara något som jag inte orkar med just nu. Jag har slutat skriva Frågor om förr i VLT och jag ägnar kraften åt att forska kring Sigfrid Edström. Det jag får fram där är inget jag kan blogga om, i alla fall inte för tillfället. Även om det lockar. Visste ni att Edström…, nej det får vara.

En annan orsak är att vår flytt från det hus där vi bott i snart 35 år tar tid och kraft. Vi ska vara ute ut huset i början av maj och jag vet inte hur många gånger jag kört till Återbruket med bilen fullpackad av mer eller mindre nostalgiska grejer. I dag ”blev vi av” med två hyllor och ett skåp i källaren som vi bjöd ut på Blocket för gratis avhämtning. Vi fick napp direkt och jag hade inga dubier att skicka iväg den lilla fina bokhylla med skåp i ädelträ som jag en gång ärvde efter en morbror och moster.

Så, alla ni som följt bloggen och hemsidan, genom åren. Ni har läst det här förut: jag tar en paus.  Jag får fundera på om jag ska starta upp bloggen igen, med ett annat stuk, eller om jag ska låta den vila. Vem vet, jag kanske bara måste visa några bilder någon gång. Nya eller gamla.

Som de här, till exempel.

 

Utanför entrén till Västeråsutställningen på Viksäng 1929. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

Utanför entrén till Västeråsutställningen på Viksäng 1929. Foto: Sjöbergska samlingen, Stadsarkivet.

 

Oxbacken, tjugotalet. Foto: Sjöbergska samlingen.

Oxbacken, tjugotalet. Foto: Sjöbergska samlingen.

 

Framåt. Foto: Sjöbergska samlingen.

Framåt. Foto: Sjöbergska samlingen.

 

Den sista bilden ovan är en delförstoring av en av de många bilder av studentkorteger som finns i den Sjöbergska samlingen. Bilden är från tjugotalet och visar den tidens unga på språng mot framtiden.

Det får bli en slutpunkt. Eller semikolon.

Jo, en sak till: Givetvis ska de kvarvarande butikerna på Hälla få bygga till och förbättra området. Det tycker den borgerliga oppositionen och det tycker socialdemokraterna också. Den märkliga piruetten i byggnadsnämnden, där socialdemokraterna fick politisk snuva och överlät beslutet åt sina rödgröna ersättare, må vara ett minne blott. Man kan inte båda göra en sak och säga en annan. Vill vänsterpartisterna och/eller miljöpartisterna spräcka den rödgröna koalitionen på grund av Hälla så får de väl ta det ansvaret. Det går att driva staden vidare med andra förhandlingslösningar. ”Ja men vi kompromissade ju bort flygplatsen”, kanske V och MP säger. De avstod kräva nedläggning för att den rödgröna husfridens skull. Ja, det kanske inte var bra det heller. Man kan inte göra alltför stora avsteg från den egna politiken.

Men nu gäller det Hälla. Något måste göras därute. Och vill handeln investera så kan jag inte fatta varför de inte skulle få göra det. Centrumhandeln överlever det också. På ett eller annat sätt, med eller utan isbanor på Stora torget. Vi är trots allt många som vill handla i små genuina butiker, inte bara hos stora kedjor.

Nu slutar jag, med en bild på cityhandelns livsnerv, Köpmangatan, före Sigmas tid.

 

Köpmaangatan. Foto: Rivningsarkivet, Stadsarkivet.

Köpmangatan. Foto: Rivningsarkivet, Stadsarkivet.

 

 

 

Vi var på Guldstänk i Konserthuset i går. Vi var över 900. Mingel, bubbel, underhållning, prisutdelning, mat och dans. Klädkod också. Ganska ovanligt i dag. Mörk kostym eller smoking för herrarna. Jag köpte en röd fluga och tog på mig lackskorna. Det där är egentligen inte min grej, men det var riktigt trevligt. Guldstänk firar tio år och har numera tagit över som Festernas fest i Västerås när Arosmässan lagt ner och Arosmiddagen upphört. Det var på sin tid en statusmiddag för storföretagen med Asea (och ABB) i spetsen. Guldstänk är småföretagarnas fest, en egen liten Oscarsgala med nomineringar och priser. Jag visste inte att det finns så många kreativa människor i den här stan, och jag har nog inte heller förstått att det finns så många eleganta klänningar och smokingar.

Guldstänk i fullsatt Konserthus.

Guldstänk i fullsatt Konserthus.

Artisterna hade alla anknytning till Västerås. Det var något av det bästa som staden kan uppbringa. Sinfoniettan, Kammarkören, Mariakören, Mikael Samuelson, Petra och Patrik Jablonski, Liz Helgosons balettskola, Mattias Andreasson – och Magnus Lindgren. Zorro Wistrand regisserade spektaklet i kulisserna. Finaste priset, Årets företagare, gick till krögaren Peter Sandberg och de andra bakom Frank, Circus, Nya Hattfabriken och Kajplats 9, de som gett kroglivet i Västerås något helt nytt. En välförtjänt seger. Om ni vill läsa litet lokalhistoria om matkulturen i staden så hittar ni några texter jag skrivit på Hattfabrikens hemsida.

Frank rules. Årets företagare. Från vänster Oscar Ljungqvist, Peter Sandberg och Patrik Sahlin.

Frank rules. Årets företagare. Från vänster Oscar Ljungqvist, Peter Sandberg och Patrik Sahlin.

Kjell Gustavsson, mannen bakom Power Meet, fick utmärkelsen Årets kulturbärare av Västerås stad. Från raggarträff till världsevent för bilar.

Kjell Gustavsson, mannen bakom Power Meet, fick utmärkelsen Årets kulturbärare av Västerås stad. Från raggarträff till världsevent för bilar.

Till sin egen förvåning dök den här mannen upp på bild i Konserthuset under presentationen av "kända västeråsare".

Till sin egen förvåning dök den här mannen upp på bild i Konserthuset under presentationen av ”kända västeråsare”.

Så här såg det ut 1985 när Percy Barnevik talade under Arosmiddagen i Asea Forum (som nu är en del av Konserthuset), det som då var Festernas fest i Aros

Arosmiddagen 1985. Foto: Coje Larson ur min bok En spegel av tiden om Arosmässans 100 år.

Arosmiddagen 1985. Foto: Coje Larson ur min bok En spegel av tiden om Arosmässans 100 år.

Det var en lång dag i går. På förmiddagen behagade Arosbröderna besöka Domkyrkan för att få en initierad guidning till de kulturskatter som man vanligtvis inte lägger märke till. Visste ni att Erik XIV:s kranium i hemlighet fördes till Centrallasarettet för skallröntgen när graven öppnades 1958? Det var då röntgenläkaren öppnade dörren till väntrummet och ropade: ”Erik den fjortonde, varsågod!”.

Arosbröderna i Domkyrkan. Lars Segerklev guidar.

Arosbröderna i Domkyrkan. Lars Segerklev guidar.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 68 andra följare